Jag blev kvar med dig den där natten och vi hade faktiskt roligt tillsammans. De där sensommardagarna -95, eller var det kanske -96? Det spelar ingen roll, men att det var sensommar kommer jag i alla fall bestämt ihåg. Vi stojade och lekte, och så satt vi så fast efter några veckor. Ihop. Tillsammans i en tvåa med blomlådor hängande ut från balkongen. Sedan gick dagarna, som dagarna tenderar att gå och med tiden upptäckte vi att det inte fanns mycket kvar där. Vi kastade kaustiksoda i varandras ögon och skrattade åt tårarna.

Den dagen jag bestämde mig för att rent faktiskt flytta såg jag ett litet träd i fönstret. Det hade små bollar av den vackraste av alla gula färger. Och jag sa: ”Apelsiner, går de att äta?” Du log lite och svarade: ”Prova.”
Och jag satte tänderna i den gula frukten och det var det mest hissnande jag någonsin smakat. Surheten svalde all min saliv i ett nafs och min mun syddes ihop. Mina ögon tårades och pupillerna sökte sig mot tinningloberna av mitt huvud.
Du skrattade och sa: “Man ska inte äta dem, de är bara för dekoration.” Och jag sa: ”Vad fan ska man med ett apelsinträd till om man inte kan äta frukten. Även om jag, precis som van Gogh älskar den gula färgen, så vill man ju kunna äta det man odlat.”

Du tog av ännu en apelsin från trädet, plockade ur kärnorna, blötte lite papper, rullade ihop och la hela paketet i en plastpåse som du sedan gav till mig och sa: ”Gå nu.” Jag tog emot påsen och gick hem till min nya lägenhet. Ensam igen, med en påse full av frön och en annan påse av månader tappad på frön. När jag kommit hem så tryckte jag ner de där fröna i en stor kruka bredvid en sorts palm. 

Sedan gick dagarna. Jag kom ihåg att vattna den där palmen ibland. Efter några veckor så sköt faktiskt något grönt och väldigt skört upp där bredvid palmen. Och jag grävde ut det och satte det i en egen liten kruka.

Du fortsatte ringa ibland och skrek något om en mikrovågsugn. Och jag sa som det var att den var sönder. Att det enda den duger till är att tina bullar, men att det tar en väldig tid. Och så vitt jag vet bakar du inte. Sa att de enda bullarna du knådar är dina egna bröst och håriga arslen på män som inte vet skillnad på Kerouac och Öijer. Män som slänger in engelska ord i sina vokabulärer utan att riktigt kunna uttala, än mindre stava till dem. 

Då skrek du ännu mer, så jag tvingades ta en sidavbitare och klippa telefonkabeln. Senare postade jag luren i ett fint paket till dig, där jag också stoppade med en lapp där jag skrivit:
Ta du upp tråden när du vill, jag har slutat lyssna.
Men kärnorna du gav mig. Det som senare blev till ett träd har jag fortfarande kvar. Och det händer ibland att någon brud dröjer sig kvar. Några dagar, ett par veckor, någon månad och i de mest sällsynta av fall ett år. Innan de så tröttnar och drar vidare mot män som blandar in engelska uttryck i sitt tal. Män som är bättre på att dra historier än vad jag är.

Och alla säger de: ”Ett sådant vackert träd, vilka fina apelsiner. Går de att äta?” Jag svarar dem alltid: ”Prova."