En illbatting från Skanör
hade ett särledes Gehör
Att skjuta ärtor med rör

Satt uppflugen på en
Blomstrande Äppelgren

När det var Marknadsdags
Sköt på folk av Hjärtans lust

Skomakaren fick en på sin
röda snok,skrek som en tok

Nu vart det så att grenen brast
illbattingen föll med en duns
Och svalde ärtor i en hast

Mellan två töser som lekt med
sina Dockor nedanför

De sprang ut tjoade och skrek
Att pojken vart vit och blek
Och inte fick nån luft

Sotaren med sin cykel kom förbi.
Stora karln,tog pojken upp och ner
Uti sin famn och klämde åt

Ett slemmigt pärlband
Rann ut på hans knä

Men vad gjorde det
När pojken kvickna till

Och han blev hjälte hela dan
I den lilla Marknads stan

Det sades sedan länge
i Folkets mun. Att det var
Synd om så rara ärter

Men illbattingen växte upp till bevis
blev till en ordningsam Trafikpolis.

Och kallades allmänt bara för Ärtan.