Jag vill så gärna
skriva ner vad jag känner.
Förklara.
Få folk att förstå.

Det går inte.
Inte allt.

Det är så stort
att orden inte
räcker till.
För små.

Det är så vackert
så skört
att orden känns
fula och klumpiga.

Klumpiga
som det där som sitter
i halsen
och vill rinna ut
för att tiden
inte går att stanna.



Ögonen läcker

och jag vill inte

gå hem.





(Jag är ju redan där).