Däcken gnisslade mot den vitmålade asfalten när jag styrde in i parkeringsfickan. Det var olidligt hett trots att garaget låg fem våningar under jord och är insprängt djupt i berget.

- Fy, vad varmt det är härinne. Hur kommer vi ut snabbast, frågade Chandra.

- Här borta är hissen, svarade jag samtidigt som "cabtaket" nästan ljudlöst stängdes bakom oss.

- Det ska bli att träffa dem. De verkar så fina efter vad du har berättat. Och så spännande!

Hon tog min hand och vi klev in i den helspeglade hissen.

- Ja, du kommer att tycka om dom, svarade jag samtidigt som Chandra passade på att ordna med håret.

En rulltrappa tog oss ut på platsen framför det oceanografiska museét. Det var skönt att komma upp till den fortfarande klara och friska luften. Om några timmar skulle det vara varmt och kvalmigt igen. Men då skulle vi förhoppningsvis sitta med var sitt glas kyld rose och njuta av en underbar utsikt över ett blått hav och en rosaskimrande himmel. Men först skulle vi träffa Yves och Chloé.

- Jag vill visa dig något, sa jag och tog hennes hand.

Vi gick över platsen framför museét och in i "Jardins St Martin". Det var en liten omväg men jag ville visa henne denna underbart vackra trädgård som ligger på klippkanten högt över havet. Vi gick längs en vindlande stig kantad av exotoska träd, blommor och vackra statyer i brons. Chandra fastnade för en staty med en man och en kvinna som håller om varandra. 

- Den här tycker jag om!

Hon stannade ett äldre japanskt par som kom gående i en större grupp och bad dem ta en bild på oss framför statyn. Det gjorde dom gärna, ivrigt påhejade under glada kommentarer från de övriga i gruppen.

Vi tackade för hjälpen och vinkade till dem när de glatt gick vidare.

- Vad säger du, är det dags för lunch?

- Ja, nu vill jag träffa dina vänner!

Vi lämnade parken och gick upp på gågatan som leder in i den gamla delen av staden. Den stora katedralen gav en skön skugga när vi klev ut på den öppna platsen längs Rue Emile de Loth. Ett träd och ett antal stora parasoller över de dukade borden gav svalka och en ombonad "medelhavskänsla".

Jag stannade upp och Chandra la sin arm runt min midja.

- Ser du dom? frågade hon.

- Mmm...Chloeé är kvinnan i det stora röda håret och den blåmönstrade klänningen som serverar där borta. Yves ser jag inte...

- Men där är ni ju, ropade en röst bakom oss. Hej och välkomna! Chloeé...titta vilka som är här.

Jag hann aldrig svara innan Chloeé utbrast i ett glatt tillrop och skyndade sig fram mot oss...