Erfarenheter är inte det snyggaste sättet att lära sig balansera på livets gömda taggtråd. Det kan varje årstid kännas som att kliva vidare barfota i en ond saga och då slutar det aldrig blöda.

Regnet kommer tillbaka, men kunskapen om paraplyet håller endast gråten borta några dagar om året, barndomsland sitter som en abstrakt mörkblå oväderstatuering under skinnet.

Pulsen är svag och kyssen gör ont mot munnen. Det är inget bråk i hemmets egenhet, mest plåster av minnen som stör stegen mot någonting som är värt att notera i jakten på luft.


_______________