Sommaren är inte som andra, gör ont, ändå lyser sol utanför fönstret när jag vaknar och jag förstår ingenting. Himlen är blå på riktigt, men jag vill ligga kvar under täcket.

Jag är aldrig där du är. Det känns sjukt att bli sjuk av att ropa i tystnad. Det blir också vansinnigt när jag gråter i mörker. Kanske håller jag på att drömma ihjäl mig om hur det ska bli.

Snart fryser jag mer, lovar bort det jag tänker, innan hjärtats blåslagna ton förvärrar tillståndet och dagarna med dig är allt jag har att gömma mig i.

_________________