Jag var som fastsydd, med min hud, i något slag av
Socialt fanstyg
Ingen lyssnade, ingen lyssnade, ingen förstod!

Jag var inte ensam om att istället för bättre näring
få dödlig konfekt
Inget fönster gick att öppna och solen värmde
och blommorna slokade
och drömde om molntunga
innan de dog.

I dödens skål
såg jag den förgiftade biten
av verkligheten, i alla sin glans!
Jag böjde mitt huvud och drack
och med kraft spottade jag ut
så mycket malört ur kärlekens brygd
så mycket fåfängt hopp!

Och är jag fri - är jag fakir
på en bro av krossat glas!
Min mun bär rum för skärvor
min mun är ett rum som smälter skärvor!