Högt för ögats himlar hissnar
gyllenfall av hennes hår
som vid vita valv jag virar
blomster av förväntansvår
vissa vissnar
andra spirar
somliga till jord ej når
men som skimret
över vimlet
följer de ned jordeår.

Strött ur stoftet stjärnor skrider
genom hav av hennes rymd
och härunder tid förlider
då jag själv i blomster skymd
i kapeller
rosor fäller
tömda ned till rummets valv
lagd att undra
om den bundna
kransen var mig mer än halv.

Hade händer mina kraften
kanske, Katherine, du än haft den,
stjärnfullt bunden till ditt svall,
men i missmod skälver skaften
vid de vita bladens fall.