Mossighet född på sinande flöde
en källa med bara lätt dansande gruskorn
i den sista resten av en hälsobrunn
dess minnen av vallfärdande brunnsdrickare
dolda i grönalger, mossa och nate

stenmuren har kalvat åt norr
det lilla flödet sipprar mest
en skopa får upp mer grus än vatten
mer alg än läskning
det brusar ingen artesisk fontän

Men så var det då en nybyggare
som tryckte ner sin björkvedskåsa
lät den fyllas sakta, kanten silande
och drack, med bara lite spottande
och njöt, om och om.

En gång, en gång till
skrapade då och då bort
än det än det andra
ju mer han tog ju mer han fick
källor vaknar långsamt

Där är du då
med igenslammad själ och frusen mun,
bara rännilar av försiktigt undertryck
lämnar ditt inre och bara sparsamt,
tills någon pressar in sin kåsa

Bara någons törst ökar det flöde
som rensar din källa,
läskar den som dricker och tillika
frigör fontänens glädjegurgel
frigör källans själ