de arbetslösa musikanterna drog lott för att dela upp stadens spelplatser emellan sig. dragspelaren fick gågatan och trubaduren torget. den stackars klarinettisten fick hålla till godo med byggvaruhuset i stadens utkant. hur skulle det gå att locka någon publik dit, en solig lördag som denna? här fanns ju varken folkliv eller glasskiosk.

men se, då började byggvaruhuset brinna. snart stod hela tvåvåningsbyggnaden i ljusan låga. nyheten spred sig snabbt i den lilla staden. snart var stora folkskaror församlade framför det en gång blekgula, nu brandgult flammande trähuset. 

klarinettisten samlade ihop sitt gamla swingband bland folket och bad dem hämta sina instrument. själv ställde han sig mitt på asfaltvägen, som redan var våt av brandsprutors vatten och människors tårar, och spelade en sorgesång. sedan smet han diskret in för att kolla den övergivna folkparken på andra sidan gatan. 

när branden var släckt hade swingbandet just lagom hunnit skruva upp volymen på sin anläggning på den gamla träscenen. deras fruar sålde saft i entrén och filmbiljetter till matinén i rotundan. publiken strömmade stadigt till. succén var ett faktum. I can' t give you anyting but love, baby.