Gråt inte mer kära du. Det är ändå aldrig över förrän blodet slutar cirkla kring solen och då har det hela tiden varit försent att leva. Visst, jag är döpt efter en tvivlande lärjunge, men det har ingenting med synen på oss att göra.

Jag vet att ensamma dagar och nätter består hela vägen in i oss, även när vi har det som bäst tillsammans nedanför himlen, bygger tornet av livets blåslagna kärlekssaga och ett ögonblick tror på bräcklighetens konstruktion.

Minns du när vi nedstörtade mot varandra i skymningens början? Kommer du ihåg hur vi kysstes utan att blunda? Just där och då blev vi förtvivlade på riktigt. Vi kände pulsen som gjorde oss rädda att behöva sakna det häftigaste vi tittat mot.


________________