Kvinnan på vägen
till den blå himlen
förs bakom ljuset
segnar

under seklers långsträckta himmel
näcken väntar i molnspegeln

under hans spel
syns hennes oroliga tankar
i händer som fladdrar
likt fågelvingar

men trycket, hon så länge
burit i bröstet
droppar och försvinner…

fiolspelet är över -
i kvällsskenet
klingar blåklockorna

på vägen till sitt hem
hör hon en kopparlönn ropa; O, kvinna
du går så vackert i vinden!