en av våra dockor, Theresa, hade nu blivit officiellt levande. så pass att distriktsköterskan skulle komma på besök för att bekräfta födelsen och lägga om naveln. det var verkligen på tiden eftersom flickan kunde både gå och prata. sköterskan hade ringt i morse när jag sov. maken hälsade att hon förväntade sig att jag hade gasvävskompresser hemma. fanken också, då måste jag köra till stan. och inte hade hon meddelat vilken tid hon tänkte dyka upp heller. 

de andra dockorna låg fortfarande mest och skräpade. den svarte lille pojken hade visserligen fått igång tarmsystemet men han sov mest, och Maria Magdalena hade fortfarande urladdade batterier. frågan var om vi skulle ge upp sidoprojekten och satsa allt på ett kort?

Theresa öppnade dörren till lägenheten och gick ut i trapphuset för att se hur stor världen var. hon betraktade de spännande sällskapsspelen som man kunde låna. dem skulle hon snart kunna spela. jag hade sett dem men aldrig hunnit prova. maken hade inte ens lagt märke till dem. Theresa skrek FAN! först på insidan av lägenhetsdörren sedan på utsidan, och reflekterade på ett filosofiskt sätt över skillnaden. jag nickade bekräftande, medan katten klöv sig i fyra för att få kompisar och hoppade ner från balkongen med ett rytande.