Solvärme sträcker sig ut och stryker min kind
Mina blickar dröjer sig kvar vid bergen
De skiftar i grönt nu Jonathan
Den gamla farstutrappan i trä luktar såpa

När jag häller upp kaffet i den nötta muggen
då ser jag dina anletsdrag och hör ditt skratt
Jag tror det är kaffedoft och sol, som tillsammans
gör dig så levande i minnet
Men Jonathan vart tog ditt leende vägen?


Varför ser du så ledsen ut?
Vart är uppsluppenheten och glädjen Jonathan?
Är det så, att inte solglimtar och skrattgropar
får plats, eller ges de inte plats längre?

Jag sitter kvar i solen och låter värmen från min mugg
värma mina vårfrusna fingrar
Mina tankar formar mina ord och hjärtats röst
viskar ditt namn

Jonathan

Allting har sin tid