Jag går balansgång hela vägen in i hjärtat, såklart att jag inte kan acceptera svärtan när stjärnor faller genom sömnlösa nätter och magkatarren nästan plågar ihjäl mig efter midnatt.

Du ligger bredvid, många våningar ner i sömnen. Jag är rädd hela tiden att jag älskar dig för mycket. Det trasar sönder mig när du rör dig oroligt under täcket.

Imorgon stålsätter jag mig mot allt som kan skada detaljerna i drömmen om att tämja händelser, gömmer verkligheten med måttband i exakt uträknade livslögner.

Höstlöv är bedårande i vinden, eftersom ingen ser hur ensamt det är att försöka strama upp blåsten. Du kommer aldrig förstå varför jag gråter och mäter luftens kostym.


_______________