Det avlånga landet har blivit en lekstuga för politiskt korrekta hönshjärnor. Alla ska förstå alla, men ingen begriper sig egentligen på någon. Hur ska det gå? Vem ska till slut våga säga hur olika vi är?

Idag är det som vår i luften. Jag står på knä i solskenet och sjunger "Änglamark", fast grannarna tolkar det som en religiös psykos och ringer ambulans. De har aldrig hört talas om "Evert Taube".

Skolpojken visar glatt upp teckningen för fröken och säger att han ritat ett hus där ingen får bo. Fröken tycker det verkar konstigt, men pojken förklarar att det aldrig blir krig när ingen ska dela rum.

Terapeuten tittar underligt på mig, gör vågen och skriker i falsett. Skolkuratorn sätter sig under skrivbordet och vill att pojken också ska flytta in. Det känns som om många av oss behöver stöd i dialogen.


_______________