På en brits av kartong finner jag dig i ett undergivet knäfall. Du bräker ditt "hejhej" jag väljer att inte se dig. De fattiga på svearikes gator blir fler och fler. Europas bakgata har flyttat hit. Och nu står vi handfallna inför denna våg av stackare som väller in i land och rike. Ibland trycker jag din hand och kastar några slantar. Oftast väljer jag att gå förbi. Det som bekymrar mig mest är min egen likgiltighet. Min egen ilska som ibland växer då jag ser dig sitta där och be mig om Pengar. Det hela känns förbannat snett. Rumänien skiter i dig. Sverige skiter i dig. Jag skiter i dig. Du har blivit en del av vår stadsdel. En accepterad tumör. Vi gör inte ett skit för att hjälpa dig.