Jag sitter på O'Learys och gråter inombords. Jag märker det på min andhämtning, på min blick ut i tomma intet och på alla minnen som jag snuddar vid. Jag sitter på O'Learys och har precis nästan slagit mitt personliga rekord i bowling och jag önskar att du var här. Kanske inte just här, men här, här för mig. Mamma frågar om jag är ledsen och jag känner tårarna trycka på så vi åker till Coop och köper min favoritglass. Jag gråter lite i bilen, men när jag går över parkeringen torkar tårarna i vinden. Sedan är det bra igen, ett litet tag till. Ett väldigt, väldigt litet tag till, tills jag ser chokladsorten som du köpte till mig och så är det igång igen. Saknaden, den enorma saknaden, som överväldigar mig, när jag minst anar det, när jag minst vill. På O'Learys, på tunnelbanan och över kullerstenarna i Gamla stan.

Och problemet är nog att jag inte vill glömma. Att jag inte vill gå vidare. Att jag inte tror på det här.

För jag tror på någonting mer.

"I believe in something more
all the days that came before
led us right to where we are
right to where we are
it's all written in the stars
we've already come so far
and we can't change who we are."