Jag är emotionellt utmattad. Jag är så jävla, jävla trött.

Att se dig i folkvimlet ikväll efter en emotionellt uttömmande konsert gjorde visserligen inte riktigt lika ont som jag trodde, inte där och då. Det hela gick ju lugnt till, jag har ju sett dig så många gånger förut, men att du gick när du hade sett mig, det gjorde ondare än jag hade kunnat föreställa mig. Även om du kanske gick för att det gjorde ont i dig också, även om du kanske gick fastän du egentligen inte ville någonting hellre än att stanna. Vilken anledningen än är så hjälper den inte mig. Du gick, och jag vet inte vad som ska kunna hjälpa mig nu. Men att se på när dina vänner dansade vidare utan dig resten av kvällen, det hjälpte inte, och att hjärnan från första början skenade iväg och hoppades på att allt skulle lösa sig ikväll hjälpte inte heller, inte ett jävla skit. Att se dig ikväll överhuvudtaget gjorde nog inte heller det någonting gott i mig, jag önskar snarare att jag hade det ogjort, och bara den tanken gör mig illamående.

Så jag går nu, tänkte jag. Jag går nu. Hör du det? Jag ska sluta söka på ditt namn på Facebook sju gånger om dagen, jag ska sluta följa dina musikvanor via Spotify och jag ska sluta hålla koll på vilka foton du taggas i på Instagram. Jag ska sluta med alla knep som jag har tagit till för att på något sätt få fortsätta vara dig nära. Jag slutar nu. Jag släpper din hand som jag imaginärt har vägrat släppa, jag orkar inte längre. Jag orkar inte gråta mer. Jag orkar inte sakna sönder.

Du får förstås följa efter om du vill. Du får springa ikapp mig om några månader, eller år, för du får göra vad fan du vill, egentligen, men jag kan faktiskt inte lova att jag tar din hand igen. Det kan jag bara inte. Även om det just nu inte finns någonting annat som jag hellre vill.

Jag går nu.
Hejdå.