Att sakna är från förr.
Att längta är för framtiden.

Jag gör båda.
Och det är inget fel i det.

Du är så himla nära men ändå så långt bort.
Och det är inget bråttom med det.

För jag är här.
Alltid.




Eller.
Är jag?

Vågar du verkligen tro på det?
Vågar du verkligen släppa mig såhär?
Vågar du verkligen låta mig gå?
Vill du verkligen ångra dig om 60 år?

För jag är ju fantastisk, du vet.

Du vet hur jag kysser dig, du vet hur jag skrattar. Du vet hur irriterande klok jag kan vara, du vet hur rolig jag är. Du vet hur min rumpa känns, du vet hur min öppna spis ser ut. Du vet hur gott jag bakar, du vet hur mysig min säng känns. Du vet hur bra musiksmak jag har, du vet hur trevlig min morfar är. Du vet hur många värmeljus jag tänder, du vet hur bra jag är med ord. Du vet hur vacker jag är.
Du vet ju det.

Och du vet hur stor risken är att någon annan hinner före.
Du vet ju det också.




Om du åtminstone inte vore världens finaste människa.
Om du åtminstone kunde vara lite utav en skitstövel.
Om du åtminstone inte var så jävla fin och osjälvisk att du lät mig gå.
Om du åtminstone kunde be mig att vänta.

Och om jag inte hade kysst dig till förintelse.
Om jag inte hade beskrivit dig med ord som gjorde dig mållös.
Om du inte hade ställt så många frågor.
Om du inte hade tillåtit mig att falla som jag gjorde.
Om du bara hade kunnat dra i nödbromsen något tidigare.





Du trodde att jag skulle bli ännu mer ledsen om du väntade.
Du trodde att det var nödvändigt just precis då.
Du trodde att du visste hur det skulle kännas i mig.
Du tror att du vet hur det känns.
Men det kan ingen annan någonsin veta.

Tänker jag på dig hela jävla dagarna?
Ja, jag gör nog det.
Men, jag kommer inte alltid att göra det.
Jag kommer inte alltid att vara här.

Och det enda du kommer att veta, det är hur fantastisk jag är.
Det enda du kommer att veta, det är att du är dum.
Det enda du känner till är våndan som håller dig vaken om natten, och det enda du egentligen behöver veta är att jag mitt i all denna vånda är fullt upptagen med att försöka glömma dig.
Alltmedan du fortfarande är i färd med att fundera på om det du har gjort är rätt.

Vill du verkligen våndas med vetskapen?
Med vetskapen om att det var du som släppte mig.
Med vetskapen om att du släppte någon så fantastisk.
Vill du verkligen ångra dig om 60 år?

Vill du verkligen vakna upp en dag och inse att du har gjort fel, och att jag inte längre är här?




Isåfall,
fine.

Isåfall,
ingen brådska.

Isåfall,
är jag här.
Alltid.

Jag lovar.