Det var en gång en kung som bodde i ett slott i ett medelstort rike. Varje dag hissade han på slottets spira sin flagga, som bestod av en vit kökshandduk med en blå gris i mitten. Kungen regerade både länge och väl, och han var hyggligt populär. Under hans regeringstid förekom inga kulinariska förändringar i rikets kök.

En dag, när kungens hår så smått börjat gråna och hans steg blivit tyngre, kom en uppfinnare på visit i det kungliga köket. Han hade uppfinnit både potatistrycket och guldfärgen, och förevisade stolt resultatet: en flagga med nio gyllene grisar i fyrkant, i formen exakt lika den blå på kungens flagga.

Kungen, som annars var känd för sitt milda lynne, blev fullständigt rasande. Inte nog med att den fräcke försäljaren stört honom mitt i pyttipannan. Dessutom hade han vågat trotsa rikets främsta symbol, den enkla, rediga kökshandduken, och förstöra dess renhet med guld och krimskrams. Uppfinnaren blev utkastad hals över huvud utan så mycket som ett ord från den kungliga gommen.

Uppfinnaren blev först förvirrad, sedan förbittrad. Han hade ju inte alls varit ute efter att skända rikssymbolen, bara velat försälja en uppgradering av fanan för ett rimligt pris. Han hade räknat med inkomsten från kronan. Hur skulle han annars kunna förtjäna pengar på sina uppfinningar?

Uppfinnaren tänkte länge och väl, kliade sig i det rufsiga håret och gick i cirklar såsom uppfinnare plägar göra. När han hade gått färdigt hyrde han en lokal vid en av huvudstadens gator, anställde en fransk kock och lät snickra en skylt med titeln Gyllene Grisen. Han skänkte gratis potatis, guldfärg och bearnaisesås till kommunens skolor mot att skolbarnen hjälpte honom trycka och distribuera flygbladen med de nio grisarna. 

Snart var lyxkrogen fylld av gäster. På menyn stod Porc Frit avec une Sauce à l' Oignon, Côtelette de Porc avec de la Purée, Sandwich au Jambon samt Put-au-Panne avec la Moutarde Dijon. Ryktet om det delikata franska fläsket spred sig ända till det kungliga slottet, och en vacker dag anlände kungen i sin vagn tillsammans med ett utvalt antal hovmän för att smaka den berömda Put-au-Pannan. 

Det kungliga sällskapet kom dock inte längre än till porten. När kungen fick syn på det förhatliga baner som vajade utanför krogdörren skickade han genast efter kusken, som lät flaggan falla för en obarmhärtig snärt av sin ridpiska. En fotograf på huvudstadens tidning, som väntat bakom husknuten på konungens ankomst, fick årets pangbild. Nästa dag var bilden ute i tidningarna. Konflikten var ett faktum. Det talades om ärekränkning, copyright-brott och revolution.

Uppfinnaren, som så smått börjat finna sig tillrätta i sin nya tillvaro som krogägare och även börjat skissa på en firma för försäljning av guldfärg till konstnärer och färghandlare, suckade djupt och anade oråd - med all rätta. Snart var gatorna fulla av folk som viftade med hans flygblad, många vikta i konstfulla former. De skanderade:

Monsieur Gold for President!
Bästa fläsk som nånsin hänt!
Nu är slut på monarkin!
Herr Bearnaise-sås, han är fin!

Uppfinnaren suckade igen, men för att undvika mera bråk lät han sig bäras till slottet och såg stillsamt på medan folket högg huvudet av kungen och hans trogne pyttipanna-kock. Själv anställde han ett helt dussin Pariskockar och avhöll gratis Soirées de Barbeque för folket varje torsdag, för att i lugn och ro kunna ägna sig åt vidare uppfinningar. Under uppfinnarens tid vid regeringsmakten steg visserligen kolosterolvärdet i folkdjupen, men å andra sidan fördjupades språkkunskaperna och kännedomen om franska viner.

En torsdagkväll, när Monsieur Gold som vanligt strosade runt bland barbeque-gästerna i slottsträdgården med ett glas lagom mogen Beaujolais i handen, lade han märke till en ovanligt stor folksamling vid grillen närmast gatan, där majskolvarna serverades.

En kvinna med lång röd hästsvans hade tagit över kockens roll bakom eldstaden och bytt ut hans fina franska matolja mot en billigare ekologisk fairtrade. Medan hon vände kolvarna intervjuade hon kocken på franska om hans arbetsvanor. Diskade han gallren han grillade majskolvar på minutiöst om de förut använts till griskött, så att han iakttog halal och inte uteslöt muslimer vid grillfesterna? Hade grisarna levt ett lyckligt liv innan de dog? Och majskolvarna, hur hade deras tillvaro sett ut innan de hamnade på grillen?

Folket samlades i skaror och lyssnade på samtalet. Monseiur Gold blev alltmer fascinerad,  och fann sig plötsligt stå och översätta diskussionen till svenska åt folket. Människor av alla nationaliteter samlades runt ståndet, åt majskolvar, log och nickade glatt. 

Det var då Mr Gold fick syn på bilden på flickans vita förkläde. Tjugofem rosa florescerande grisar i fyrkant, med ett ironiskt leende i mungipan. Han såg henne i ögonen, och insåg att hans makt var besegrad. När han långsamt segnade ner på gräsmattan med stark hjärtklappning, mottagen av majsdoftande arabiska kvinnor och afrikanska män, hängde grisens ironiska leende kvar på näthinnan.