Det var J. P Levart som hade iscensatt mötet med Agnes.
Levart, en man med en behaglig rondör, såväl om liv och sinne. ”Vore det inte trevligt med en lätt flickaktig bris i vår tidskrift Figaro. En utlöpare från adeln”, som han uttryckte sig.
Jag kunde inte mer än nickande hålla med honom, inte för att han som ägare besatt någon form av makt över mitt tyckande. Nej, tvärtom. Jag satt själv i Figaros redaktion där vi alla såg till att tidningens liberala röst inte ströps av något så gammalmodigt som auktoritet. Det var nog mer att jag själv kände en viss nyfikenhet på kvinnan. Jag hade tagit notis i tidningarna att hon vårdades för hysteri och detta i samband med leda och ren brist på annan litteratur hade föranlett att jag nyss läst Ninas dagbok utav nämnda kvinna. Skall sanningen fram så hade jag inte mycket av behållning av boken. Jag minns knappast vad den handlade om, mer än att jag fann den naiv och ointressant.

Ur mina anteckningar, som jag i perioder skrev ner i ett skinnbeklätt häfte, står att läsa.

”Fjortonde april 1920. Det var väl märkligt hur årstiden gör att det spirar bland folket, tussilago och blåklockor har synts bryta fram och svalor kastar sig ut från nockarna på huset. Men samtidigt försöker feminister och nykterhetsbeivrare få oss alla att unisont torrlägga varje vårflod av glädje, det är för sorgligt. Visst kommer mycket ledsamheter med dryckenskapen, men det är individens förbannade rätt att dricka, så intill medvetslöshet om denne så önskar. Idag avslutade jag Ninas dagbok av Agnes Krusenstjerna, jag fann ingen större behållning av den. En roman i överklassmiljö skriven som dagbok, den behandlar flickan Ninas vardag och vänskapen till Mark som övergår i ett kärleksförhållande. Flickaktigt, naivt och idealiserat, dock bitvis med fina miljöbeskrivningar.”

Nästföljande dag tillbringade jag med att översätta några artiklar på franska åt Dagbladet. Därefter tog jag vid sextiden plats i en droska för att åka mot Gyldene Freden. Denna anrika krog som Zorn mycket äransvärt hade räddat från torrläggelse var platsen där Levart ombesörjt vi skulle träffas. När jag gick genom entrén mot baren tyckte jag mig kunna urskilja en välbekant röst ur sorlet från skänkrummet. Hastigt blickade jag åt höger där skänkrummet låg, och mycket riktigt, i hörnet där den ljusbruna färgen på väggarna i en vinkel skapade en större spalt från de tätt placerade fönstren, fann jag Ivar på de mörkt blå väggfasta bänkarna, tillbakalutad med huvudet mot väggen. Ivar, en nyfunnen bekant som stack ut på ett friskt sätt från resten av den sjukdom, som media och allehanda prominenta tyckare benämnt som konstnärer och författare. Men jag nämndes inte gå fram och tilltala honom då jag inte hade tid och än mindre lust att höra på hans projekt och författardrömmar. Så jag nickade bara åt honom då han såg mig och passerade vidare fram mot vänstra delen av baren där jag fann Agnes sittande med blicken ner, vänd mot entrén.
Jag presenterade mig, vi utbytte några tomma artighetsfraser och beställde in att dricka. Agnes tog in vin och jag valde en kupa punsch samt en öl. Medan Flying Peters Jazzband vispade på i bakgrunden började jag att höra mig för om historien bakom hennes roman Ninas dagbok. Alltmedan samtalet kring hennes bok fortgick tyckte jag mig märka att det på något sätt svängde ur henne. Det var inte Peters gossar eller vinet som skapade det. Nej det var som en lust att prata om annat växte fram, som om hon sökte en spänning att ladda ur hennes adliga uppväxts jonisering. Hon svarade på de frågor jag hade, men verkade inte särskilt road eller uppsluppen av dem, det var mer utav ett plikttroget, bemedlat sätt att möta mina frågor. Jag tog tillfället i akt och försökte komma henne lite närmare, osäker på vad jag egentligen tänkte använda till artikeln och vad jag som rent privat, som människa och man hade intresse av. Mina intentioner var oklara, men hennes kroppsspråk talade sitt tydliga språk. Det var som varje fråga som låg utanför hennes roman tillätt fibrerna i hennes klänning att släppa in luft och öppnade upp för henne, både att andas och till att se min nyfikenhet. Till och med hennes röst föreföll mer mjuk och avslappnad allteftersom vi pratade på.

I mina anteckningar för dagen står.

”Femtonde april 1920. Såg Ivar på freden, mitt bland de som i det här landet kallas konstnärer och författare. Olika är perspektiven, men dyngan faller ändå alltid slutligen mot marken och tyngdlagen kan ingen skriva runt. Inte ens tyckandets elit, den Svenska Akademien. Mötte på freden upp Agnes Krusenstjerna för en artikel till Figaro. Liten dam, rätt bred över höfterna. Händer och fötter påfallande små och fint tecknade. Hennes ringar är så små att man skulle tro att de tillhört sagans prinsessa. Ansiktet domineras av de stora blå ögonen som i sin tur är kraftigt markerade av svarta breda ögonbryn. Hennes mun är bred, ja vid närmare eftertanke förefaller hela hennes ansikte vara tämligen brett. Nästan lite groteskt, men ändå inte frånstötande utan snarare mystiskt lockande, motsägelsefullt.
Håret är mörkt och det finns i hennes ansikte något som för tankarna till en svensk herrgård. Hon verkar älskvärd och en smula världsdamsmässig men samtidigt oskyldigt flickaktig, skygg, blyg. Jag får en känsla av att det bor något vilt i henne som bara väntar på att få frigöras och släppas loss.
Det förefaller mig som jag har väckt ett intresse hos henne, måhända har hon tagit del av den debatt som vänts mot mig, där jag framställs som oresonlig, tvär och i vissa fall som jag vore sprungen av satan själv och har där sett något helt annat. Agnes väcker en nyfikenhet i mig. Stämt upp ny träff nästföljande vecka. Samma plats. Freden. Ickeredaktionell! ”

När vi efter den mycket trevliga middagen på Freden, gick där på Djurgården bredvid varandra kom jag på mig själv med att dröja kvar längre och längre i Agnes blå ögon. Det var som att för varje gång hon talade och jag mötte upp med blicken, så blev jag kvar allt längre i hennes zon. Hennes ögon, åh herre. Agnes ögon. De rymde ett djup som ingen någonsin kunnat stå att loda upp, jag tror inte ens Agnes själv hade en aning om vad som egentligen gömdes där, långt ner i djupet av hennes själ.
Men det fanns inga tvivel längre varthän det bar. Det här var ingen nyfikenhet eller ett utläggande av bete, för att i ett senare skede kunna avnjuta ett köttstycke. Nej jag var en dinglande spann som sänktes ner allt längre i djupet av Agnes. Jag var förälskad.
Något besynnerligt i mig hände, såsom så ofta sker när man drabbas av den sinnessjukdom som benämns förälskelse. Jag kommer inte ihåg vad vi språkade om men det var helt säkert något mycket ovidkommande, som gräsets skiftande färg eller dylikt, jag vet inte.
 Men jag bestämde mig helt sonika för att lägga ner alla mina attribut och ställa mig helt naken inför kvinnan. Språkligt talat naturligtvis, riktigt så bekväm att jag kunde kasta min livrem och slita av mig mina kläder var jag inte ännu. Även om lusten trängde fram och med all tydlighet visade sig.

Det var den Tjugoförste april och vi hade bestämt träff för att gå på Sture och se ombytta roller. Och det som började med en rispa på Agnes strumpbyxor när vi efter den mycket trevliga middagen på Gillet besökte biografen för filmen, det slutade med ett öppet sår. Vår åtrå till varandra, av dagar laddad, stod inte längre att hejda. Det var som den lilla öppningen, blottläggningen av Agnes ljust skära hy i mörkret var droppen som fick dammluckorna att öppnas. Rasande av lust kastade vi all vår åtrå i floden som sköljde genom oss båda. Och vi han knappt innanför dörren till min våning innan vi låg nakna tätt omslingrade i hallen. Blodflödet till min hjärna stoppades och vi höll krampaktigt fast vid varandra mot orgasmens ruskande storm. Det var som om vi var en björks alla grenar, mitt i en höststorm, fast om våren, med alla dess färger och lukter. Vi låg länge kvar och höll om varandra Agnes och jag, som att alla våra grenar växt ihop till en genomblöt stam.

Ur mina anteckningar de följande dagarna står bland annat att läsa.

”Tjugoandra april. Agnes följde med mig hem efter biobesöket på Sture, herregud vi hann knappt hem innan vi trasade våra kläder till en hög i hallen och förenades till en fullkomlighet. Vad filmen vi såg handlade om kan jag inte minna mig.  Annars som vanligt dessa förbannade översättningar, men riksdalerna måste ju in på ett eller annat sätt.”

”Tjugofjärde april 1920. Middag på Hasselbacken med Agnes. Schnitzel och någon märklig form av potatissörja. funderade kring våra könsorgan, är det inte besynnerligt att samma kroppsdel som ser till att skänka människan en sådan stor njutning även tjänstgör som kroppens avfallsstation? Detta måste vara gudarnas spratt med oss. Samtalte lite kring detta med Agnes under tiden vi åt. Hon verkade road av mina funderingar och höll skrattande med mig.”

”Tjugosjätte april 1920. Bestämt att vi skall tända vårkasar med Agnes familj, de har tydligen fått reda på sin dotters förehavanden och ryktet säger att de inte ser alltför väl på hennes sällskap. Jag, David Sprengel, utan adliga linjer i mitt blod, sällskapande med en flicka som har Geijer och Hamiltonblod rinnande i sina ådror. Det ter sig för simpelt för dem. Detta ger jag och Agnes blanka fan i.”

”Tjugonionde april 1920. åh denna kvinna jag begriper mig inte riktigt på henne, men ack den eld hon tänt i mig. Vi har funderingar på att upplysa hennes släkt om våra planer på giftermål, när vi träffar dem den sista. Det vore en vårkase att beskåda det. Agnes pratade lite oroligt kring sitt känsloliv, kändes som hon ville förvarna mig på något sätt.”

Så kom då sista april, Agnes och jag tog oss till centralstationen och steg lite spänt in i den blå förstaklassvagnen. Den var gjord helt i stål till skillnad från de äldre som jag tidigare färdats i som var uppbyggda av både trä och stål. Kupén var egendomligt mycket tystare än tidigare. Vi sjönk ner i de toffefärgade mjuka stolarna, placerade mot varandra med fönstret på vår högra sida. Själva kupén var stilfullt utrustat och gick helt i mörkt rött. Varsin cocktail beställdes in för att ta udden av den spänning vi både kände. Agnes öppnade sitt cigarettetui och drog askkoppen av mässing lite närmare sig  och började pratade lite om sina idéer kring ett nytt bokuppslag som hon hade. Hennes idéer kändes självbiografiska. De avhandlade en yngre högbeståndsflickas uppväxt och kamp mot sinnessjukdom. Agnes så kallade sjukdom hade jag inte sett tecken av ännu och vad är egentligen friskt eller sjukt i den här världen åminner jag mig tänka. Vem bestämmer detta? Kulturelit och adel som tar små gossar till Skärholmen för sin höga njutnings skull? Vi svävade som i en gigantisk larv av stål genom skogslandskapet och det låg något erotiskt över det hela. Det nästintill tysta gungandet med ett svagt vinande ljud och skramlet från skarvarna i balkarna under oss. Emellertid var det inte tillräckligt erotiskt för både jag och Agnes nickade till. Jag väcktes när vi nått Gävle av en lätt klapp av konduktören på min axel.

Vi reste oss upp för att stiga av, och det var då jag för första gången såg Agnes förändrad.
Då det skedde förstod jag inte, utan jag tänkte det mer var en naturlig reaktion av nervositet inför mötet med en auktoritär familj. Men då jag i min vändande rörelse efter att ha dragit ut vår väska på hyllplanet över oss, blickade in i Agnes ögon kunde jag inte annat än stanna upp i min rörelse. Ögonen, de var förändrade. De var inte längre ljust blå utan mörkare, fast samtidigt glansigare. Som det låg en tät dimma över hennes syn. ”Men kära, hur är det fatt?” Frågade jag. ”Nej det är inget svarade Agnes avfärdande.”  För att därefter placera sin lilla hatt på sitt breda huvud och söka i sin handväska efter de bruna skinnhandskarna.
Jag lät saken bero, men kunde iaktta hur hennes händer skakade när hon drog på sig de bruna skinnhandskarna över de näpna händerna.

Vi steg av tåget och jag hastade över perrongen mot stationsbyggnaden till en varuautomat. Jag tänkte mig köpa en bit choklad för att muntra upp Agnes en smula. När den av choklad överdragna mandelmassebiten ramlat ner i luckan och jag krånglande fått ut den, vände jag mig om och förväntade mig finna Agnes där bakom. Hon stod fortfarande kvar på perrongen. Uppenbart frånvarande. ”Men snälla Agnes, hur är det. Svara mig!” sa jag då jag mötte upp. ”Jag vet inte David, jag kan inte förklara, det är bara något som griper tag. Något oerhört som gör mig paralyserad av skräck”, sa Agnes med tårar rinnande nedför kinderna. Vi stod där tysta på den tomma perrongen en bra stund och höll om varandra. Efter ett tag la jag min haka mot hennes huvud och tryckte så ihop hennes lilla hatt. ”Men förstör inte hatten, tokstolle”, sa Agnes och föll ut i skratt. Hon var tillbaka. Vi gick mot bilen som stod och väntade på att ta oss till hennes föräldrar, tillika Agnes uppväxts hem. En herrgård i utkanterna av Gävle. Det mötet med Agnes familj kan bäst beskrivas som frostigt formellt.
Under middagen pratade vi samtida litteratur, mina ambitioner och Agnes författande. Men allt detta var egentligen bara ett spel för galleriet, vi väntade bara på det rätta tillfället att tända krutdurken. Jag såg en lucka i konversionen, tittade hastigt på Agnes, såg att hon var med och tillsammans förde vi svavlet mot plånet och berättade om de giftastankar vi gick i. Jag förväntade mig att hela herrgården skulle lyftas mot världsrymden med en smäll när vi la fram våra planer, men till min förvåning uteblev alla former av reaktioner. Det hela kändes mycket egendomligt. I mina anteckningar står att läsa.

”Sista april 1920. På besök hos Agnes släkt i Gävle. världen gungade till för Agnes när vi klev av tåget. Besynnerligt, hon fann sig dock kvickt. Statsmannamässig herrgård. Placerades jämte en mycket flintskallig man när vi dinerade, tydligen Agnes farbror. Oerhört sträv och torr människa. La fram våra planer kring giftermål, ingen som helst reaktion åt endera hållet. Likgiltigheten fann dock sin förklaring då jag överhörde ett samtal av Agnes fader och några andra. De samtalte kring Agnes mående, och alla hördes överens om att hon verkade mer balanserat vital sedan hon träffat mig. Av vad jag kunde höra så skulle de godta våra giftasplaner med tanken på att jag i hennes sällskap lindrade sinnessjukdomen som kom och gick. Agnes kändes tillbakadragen och inte som sig själv under hela vistelsen.”

12 september 1921 var dagen vi gifte oss. Ceremonin var väldigt avskalat enkel och hölls i Katarina kyrka. Både jag och Agnes ville ha det så. Vår bekantskapskrets var inte särskilt stor, där fanns i stort sett bara Stellan och Ivar som mötte upp som min bestman. Och på Agnes sida hennes barndomsvän Eva De Geer. Agnes familj var inte närvarande i ceremonin, men de hade åtminstone hyfsen att skicka ett telegram och lyckönska oss.

Ur mina anteckningar det gångna året finner man att vår förälskelse på intet sätt svalnat. Däremot fanns det perioder av mörker då Agnes blev kvar i sängen i dagar, blandat med hysteriska utbrott kryddat med en nervös retlighet. Under året står bland annat att läsa.

” … Jag känner hur luften tätnar när mörkret är på väg att dra in, försöker bara att hålla ihop och inte skapa några onödiga konflikter. Det oroar mig den här förbannade paralyseringen, detta som förlamar min älskade, varur kommer den. Skräcken, ångesten. Livet; Är det detta som griper tag? Agnes har sin egen teori kring sitt tillstånd som kommer och går. Hon är säker på att det är henne själv som undermedvetet valt sjukdomen, som ett sätt att klippa banden med familjen och sin barndomsmiljö. Jag vet inte vad jag skall tro, kanske är det så?
Jag jobbar på med översättningar och har även påbörjat ett bokprojekt, måste dock hålla mig i Agnes närhet i så stor utsträckning jag kan. Rädd att hon gör sig själv illa en dag. Min stackars lilla fågel. Ibland tittar hon ut som en liten charlestonssparv bara för att dagarna efter vara som ett argsint befäl, växlat med en fyraåring som tappat sin mamma.”
Vår bröllopsresa gick till Frankrike, och såhär, tillbakablickande, har jag nog aldrig sett Agnes lyckligare än då. Det kändes nästan som de där första middagarna på Freden. Nej förresten jag tar tillbaka detta. Hon var än mer sprudlande och levnadsglad. Agnes strålade.
Vilken glädje! Vi stannade en månad norr om Cannes i ett litet samhälle kallat Théoule.
Och Ack, dessa gånger när vi voro hos munkarna, och jag hade varit i Cannes och mötte dig lillbubben, min kära Agnes på vägen! Du var en levande solstråle, som hoppade, sjöng och lyste.

Den lyckliga månaden vi spenderade i frankrike försvann dock hastigt. När vi kom hem var det precis som all den glädje och lycka som fanns i Théoule skulle vägas upp till svart galla. Agnes var som förbytt och jag kunde knappast röra mig till Levart för material att översätta utan att Agnes blev vansinnig och av hysteri nervös.
Men jag var ju ändå tvungen till att lämna vår våning på Karlavägen för material, vi måste ju trots allt äta. Det var efter en av dessa rundor till Figaro som Agnes hysteri stegrades till en grad jag aldrig tidigare sett.  jag verkligen hastade igenom, formligen rev åt mig artiklar på franska och spanska från Levarts bord varje gång och skyndade hem. Men det räckte inte.

Den här gången då jag kom hem var hon helt utom sig, ingenting som jag gjorde fanns rätt.
Hon sprang in och ut genom ytterdörren, ömsom skrikande förbannande att hon skulle hoppa i strömmen och ömsom utom sig av gråt. Jag tog tag i henne, höll henne fast och skrek ”Lillbubben, Agnes min, det är jag David! Snälla jag vill dig inget illa, försök att förstå det.” Men allt jag sa förvreds, hon antydde att jag sprang ut för att träffa glädjeflickor, att jag och Levart hade någon form av sexuellt samröre. Det hela var fullständigt befängt och hela tiden sprang hon in och ut ur vår våning. Sista gången innan jag tog kontakt med hospitalet var hon borta en längre tid. Hon hade skrikit horkarl åt mig, tagit den blå vasen vi fått av Eva i bröllopspresent och slungat den mot mitt ansikte. Vasen träffade och spräckte mitt ögonbryn, jag förvånades över av att den inte gick i tusen bitar. Den liksom bara studsade ut från mitt huvud och rullade ner mot hörnet av vårt vardagsrum där den förblev stilla.

 På huk, med blodet rinnande nedför mitt ansikte väntade jag på att ytterdörren skulle flyga upp igen. Det gick fem minuter, tio, tjugo, en halvtimme passerade men ingen Agnes. Jag slet åt mig min rock för att leta efter henne men behövde inte gå längre än två trappor ner.
Där satt hon, ihopkrupen snorigt rödgråten, och när jag försiktigt närmade henne, la min hand på hennes axel och försökte komma närmare vände hon sig om helt tvärt. Hennes hulkande gråt tvärstannade. Bestämt och med en fullkomlig uppriktighet tittade hon rakt in i mina ögon, och med hennes blå ögon förvandlande till två döda sillbitar utväste hon, ”För satans namn, kan en människa få lämnas ifred. Vem är du, försvinn härifrån innan jag sätter ordningsmakten efter dig.”
Jag fann inget att göra längre än att ombesörja så hon togs in för vård på hospitalet.
Jag knackade på i våningen rakt emot där vi befann oss, hela trapphuset var ändå dolt inblandade i Agnes mående. Detta var inte första gången ytterdörren gått som en väderkvarn genom trapphuset, även om scenen som nu utspelades var värre än någonsin tidigare.

Agnes blev kvar i månader för vård och jag besökte henne varje dag, hennes familj var utom sig av bestörtning. De anklagade mig för hennes tillstånd och jag visste helt enkelt inte vad jag skulle göra eller hur jag skulle förhålla mig till dem, så jag bad dem - med Agnes tillåtelse, helt sonika att dra åt helvete.

Jag läser lite ur mina anteckningar ” … Agnes utom sig igen. Slungade en vas mot mitt ansikte. Suicidal. Finner inget att göra än att vårdlägga henne, min käre Agnes, där du nu är kan du åtminstone inte skada dig själv.”

”Besökte Agnes, hon känns med igen, piggare. Vet inte om det är som personalen säger, att hon stålsätter sig och visar upp en mask då jag är där. Hon har i alla fall börjat skriva igen, jag tycker det verkar hoppfullt, hon är nog snart hemma igen.”

”Mötte upp Ivar på Riche, vi samtalte kring Agnes, världen, litteraturen och spättan som vi satt och avnjöt. Informerade honom om vad Agnes höll på med att skriva. Ja jävlar skrek han och skrattade så fiskbitar formligen flög ut ur munnen på honom. Ivar nämnde att han var på väg till Frankrike och vi pratade lite runt Théoule innan vi skiljdes åt.”

När Agnes kom ut från hospitalet igen hade hon inte bara ett färdigt manus, hon hade även påbörjat två andra manus. Det var fortsättningar runt Tony växer upp, som hon valde att kalla sin första del av sin trilogi. det första färdiga resultatet av bokidéerna Agnes talade om på tåget mot hennes föräldrar i Gävle.

Hennes manus togs med viss tveksamhet emot av Bonniers förlag, jag besökte dem själv flertalet gånger och pratade för Agnes bok. De var tveksamma men valde till sist att ge ut den och pressen hyllade den. Boken avhandlade bland annat livet på ett sinnessjukhus och Agnes nyfunna frigjordhet var något nytt för tiden. Om det var jag som hjälpt henne på vägen med manuset eller helt enkelt öppnat upp hennes sexuella fantasier, det får stå oskrivet. Det möjliggjorde i alla fall att jag kunde avsluta mina förbannade översättningar och mitt bokprojekt hade drivits så långt ifrån mig i mina tankar att jag inte längre fann några trådar i det. Och de jag fann, de kändes så ologiska att jag helt enkelt kasserade hela idén.
Från den här tiden var det Agnes skrivande som vi gemensamt slöt upp kring. Agnes skrev, jag läste och ändrade lite där jag så fann det behöva.

Det var en lugn och fin tid, Agnes ständiga dykningar i sitt humör hade blivit till normalitet, något vi lärt oss att leva med. Det var Agnes, jag och ett fåtal människor till. Vi åt, drack och nyttjade livets goda. Med Agnes adliga släkt var all kommunikation klippt, men det var ett ömsesidigt saxbett och Agnes sörjde det verkligen inte. Dagar blev till veckor, till månader och år. Under den här tiden kom tre tillfällen då Agnes tvunget fick läggas in för vård, då jag inte mäktade hålla hennes mörker stången. Hennes suicidala tankar kom och gick i hennes galenskap. men hon kom alltid tillbaka, och direkt efter en sådan solförmörkelse. Veckorna efter hon kommit ut ur sitt mörker var härliga. Då var hon en glad liten solstråle som gick och charlestonskvittrade igen.

Under de här åren som på många sätt både var underbara men samtidigt i perioder mycket uttröttande. Så blandades i min bok, älskvärda, fylligt målande resedetaljer med mig och Agnes med korta spretiga anteckningar över blad med stelnat blod. Såhär kunde det se ut, läser här några anteckningar ur tiden i min bok.

”Femtonde juli 1923. Bonniers har gått med på att trycka nästa del i Agnes romaner om Tony. Inte bara har de låtit meddela att de skall trycka den, de har dessutom lovat att ge ut nästa och Agnes förmodade avslutande del i serien om Tony.  Agnes har de sista dagarna överöst mig med sin kärlek. Hon skriver små korta underbara dikter till mig där hon förkunnar sin kärlek. Hon söker kontakt och mår bra. Min gud låt detta tillstånd få stanna under en längre tid.”

”Åttonde augusti 1924. Med Agnes på orten Bastia i Korsika, vädret har varit eländigt sista dagarna. En vägg av skvitter driver ständigt mot oss. Det är inte slagregn eller något annat. Det är egentligen inget särskilt med det. Det är bara detta att det aldrig upphör, och sedan den här förbannade vinden som gör att nederbörden går från lodrät till horisontell. Vi har humöret uppe trots allt, äter och smakar varandras kroppar, skrattar och mår gott. Endera dagen drar ovädret undan, precis som Agnes mörker för närvarande inte synts till.”

”Tredje september 1924. Kolsvart! Agnes tömde hela vitrinskåpet, tallrikar, glas och kaffekoppar flög i ett dammoln av flisor studsande ut från väggen. Hon plockade upp en längre skärva och högg vildsint mot mig. Lyckades till sist med blodiga händer lugna ner henne, grannen Margit, - för övrigt en mycket trevlig dam, var här och knackade på, drog en historia om Agnes Farbrors död.”

”Sjunde november 1926. Sista delen av Agnes roman har gått igenom tryckeriet och finns nu ute till försäljning, strålande! Du och jag mot världen lillbubben.”

”Artonde mars 1929.  Vi jobbar med ett verk som vi har för avsikt att trycka i sju band.
Kvinnorna står här än mer i fokus än i böckerna om Tony. Historien helt kort, är att Huvudpersonen Petra adopterar en ung flicka, Angela, och i seriens sista del bildar de båda stommen i ett kvinnokollektiv på Petras lantgods där de har för avsikt att gemensamt uppfostra barnet som Angela väntar. Detta är sidor fyllda av krut, A. Nobel möter I. Kreuger
fast i en könslig motsatts. Ett litterärt band som kommer att gå till historien som en banbrytande klassiker.  Jag går in och petar lite här och där, men i det stora hela är det Agnes som skriver.”

En gråmulen dag stegade vi stolta upp till Karl-Otto på Bonniers med vårt manus Agnes och jag. Vi beskrev det helt kort, men detaljerat. Som vanligt var de tveksamma och bad att få återkomma. Vi bestämde att ses två veckor senare för att återkoppla kring manuset.
Vid nästa möte, när de hunnit läsa igenom var de fortsatt negativa. De höll våra idéer alltför grovt sexualiserade och inte i tidens anda. Jag påminde dem om deras tankar kring romanerna om Tony och förvånande nog så lyssnade de till mig. Efter långa diskussioner så beslöt vi att skriva ett kontrakt som innefattade de tre första delarna av de sju som vi tänkt skulle utgöra vårt verk. Vi gick till Freden, drack oss berusade och älskade sedan som vi vore kaniner med en dödsdom hängande över oss.

Böckerna fick ett ordentligt genomslag och sålde bra, mest kanske på grund av det som pressen skrev var ett kontroversiellt innehåll. Men glädjen av försäljningen hade sitt pris.
Nu följde en mycket strävsam och svår period. Det var en infekterad debatt som utbröt. Agnes angreps och smutskastades av en mängd konservativa skribenter. Till försvar så fanns det dock ett par unga författare som stod upp bakom våra verk, skall jag nämna några av dessa namn så står Arthur Lundkvist, Vilhelm Moberg, Eyvind Johnson och inte minst Ivar på vår och tryckfrihetens försvarande sida.

Mitt i all den turbulens som rådde kring våra böcker presenterade vi två delar till för Karl-Otto på Bonnier. De sålde ju trots allt bra och vi tänkte - vi prånglar ut resterande delar medan de fortfarande är glödheta i tidningarna. Då tar vi all kritik samtidigt och kan senare lägga allt detta bakom oss, med en fullt tryggad ekonomisk situation. För att senare kanske åka till det sydligare Frankrike eller Spanien någon månad.

Detta var brevet vi fick till svar av Karl-Otto på Bonnier.

”Ni besitter en sjuklig lust att behandla perversa undantagsfall och att detaljerat skildra erotiska scener. Skall dessa böcker tryckas på mitt förlag under mitt namn, kräver jag att vissa avsnitt i era böcker strykes.”

Att ändra i böckerna. Stryka de scener som vi fann starkast i våra verk fanns inte ens i vår föreställningsvärld, det var en omöjlighet. Vi valde helt enkelt att avsluta vårt samarbete med Karl-Otto och Bonnier. Vi vände oss istället till det mer frisinnade bokförlaget Spektrum för att höra oss för om de ville ge ut fortsatta delar, i vår serie om sju böcker.
De tog emot oss med öppna armar, men Agnes tog mycket illa av sig av all denna turbulens. Sanningen vi fantiserande skrivit om, den som kulturelit inte orkade se och än mindre läsa. Reaktionerna gjorde att hon mådde psykiskt allt sämre. Agnes drack för mycket och missbrukade medicin. Det hände flera gånger under den här perioden att jag fick hämta henne på häktet efter att ha blivit omhändertagen av polis ute på Stockholms krogar.
Än värre var, att hon därmed utsattes för skvaller och förakt. Inte bara som författare utan nu också som privatperson och mitt i allt detta dog Agnes far. Även om de inte hade och egentligen aldrig haft en särskilt sund relation, så blåste det på Agnes snurrande nedåtgående spiral.

 Vi fann inte annat att göra än att fly landet, sommaren 1934 reste vi till Spanien för att söka lugn och värme. Men det var som vårens turbulens hann ifatt oss, i augusti fick hon ett nytt sammanbrott och jag fann inte annat att göra än att efter ännu ett misslyckat självmordsförsök ta in henne på en katolsk nervklinik i Malaga.
Vi blev kvar någon månad till Agnes tillfrisknat och det skall sägas att jag tyckte det var erbarmligt skönt – mitt i allt elände kring Agnes, att slippa vår förbannade infekterade blindtarm, långt upp i nord.

Vi kom hem och såg framtiden an med gott gry i våra ryggar, vi sträckte på oss där vi gick Karlavägen fram. Vi var långtifrån knäckta, men Agnes led av en ohygglig huvudvärk.
Månaderna gick och det kändes som drevet runt oss var på väg att lägga sig, detta gjorde dock inte huvudvärken. Agnes ständiga huvudvärk, den som i tider höll på att göra henne galen - under hennes friska stunder. Spännbandet av järn som var lindat runt hennes huvud, den hade slutligen diagnostiserats och de hade funnit vad orsaken var. Det var kräfta. En tumör växte inuti Agnes huvud, en stor svart sak var på väg att förgöra henne, och denna gång gick detta svarta att ta på. Konkret bestämma, mäta upp och skära ut. Prognoserna såg inte alltför goda ut, Dr. Albrechtsson en man med en osedvanligt tunn och lång hals satt tillbakalutad med huvudet framåt, som halvvägs över det mörka valnötsbordet och berättade vad som låg framför oss. De skulle klyva Agnes kranium för att därefter skära ut en bit av hennes hjärna med tumören som låg där, inbäddad bland hennes tankar. Ingen visste hur Agnes fortsatta liv efter operationen kunde te sig, men alternativet var mörker och död. Så inget stod längre att göra, än att lägga våra liv i doktorns hand.

Albrechtsson hade på ett sätt viskat fram sitt budskap, såsom man gör när man beklagar sorgen till en vän, vars föräldrar nyss gått bort. Men för Agnes och mig var det som om trumhinnorna sprack och fortsatte att rämna i hela vår kropp. Ända in i hjärteroten skälvde det samman, när budskapet han utstötte trängde in i oss.

Jag läser ur min bok. ”Färde januari 1940, Agnes förbannelse har fått sitt svar, hon är infekterad av kräfta. En stor svart sak växer inuti hennes huvud och då är det inte hennes hysteri jag pratar om. Kanske är det så att all hennes ledsenhet, uppgivenhet och apati har fått en fysisk form, inuti henne. Jag vet inte, allt känns verkligen bara nattsvart. Det är ungefär som kriget, vilket nu rasar runt oss i europa, det torde vara en tidsfråga innan det når också oss. Om nu inte dessa smygfascister bland regering och hov, fredligt hinner överlämna vårt konungarike innan herr Hitler med kanoners makt sväljer oss. Agnes operation är bestämd att äga rum i mitten av mars. Gud hav förbarmande med oss och resten av vår värld.”

Operationsdagen kom fjortonde mars. Veckorna innan hade jag i stort sett inte lämnat Agnes, mer än för att uträtta de mest basala behov jag hade. Agnes var märkt av sin sjukdom men hon kramade min hand och vi gav varandra en kyss innan hon rullades in för kirurgi. Efter timmar som blev till dagar i mitt medvetande, kom så Albrechtsson ut till det grå opersonliga rum där jag och Agnes familj satt och väntade. Där satt till och med Agnes mamma. De som hatade varandra så mycket och över ett årtionde inte haft kontakt med varandra. Vi tilltalade knappt varandra, vi hade intet gemensamt, mer än ett oroligt sörjande.  Albrechtsson informerade oss om att operationen gått bra, några komplikationer hade tillstött, men det var mer regel än undantag att så skedde när det gällde en så omfattande operation. Jag tyckte det lät lovande, Agnes levde, men var utom medvetande. Dagen efter satt jag hos Agnes under eftermiddagen och kvällen, men hon vaknade ej upp. På kvällen uppmanades jag att gå hem. Albrechtsson lät meddela att de skulle ringa om något tillstötte. Jag kunde ändå inte göra något och han mer eller mindre tvingade mig att lämna Agnes rum. Klockan var mellan tolv och ett då han ringde. Jag satte mig i en bil och då jag kom fram såg jag Agnes ur medvetande ligga i kramper. Hennes dödskamp hade börjat. Den var svår, jag tror att man måste säga, att den var mycket svår. Jag torkade hennes mun oupphörligt och kysste mellan varje gång den näsduk jag torkade med. Klockan halv 3 tog så min älskling det sista andetaget. Jag kunde inte lämna rummet, jag ville bli kvar där förevigt. Albrechtsson tvingade dock mig tillslut att avlägsna mig.

Nu sitter jag så då här på freden och tömmer det sista av min öl. Det är exakt ett halvt år sedan Agnes drog sitt sista andetag och försvann. Jag ställer ner mitt glas på bordet och betraktar skummet som dröjer sig kvar vid den sprött transparent glätta ytan. Bläddrar lite i mitt anteckningsblock, ser avtrycken, de kvarlämnade blodfläckarna, Agnes vredesutbrott.  Försoningens lite mjukare rundning i bokstäverna ur anteckningarna som följer dagarna efter. Jag tänker det är lite som hösten, där jag nu befinner mig. Färgerna exploderar, landet skär tänder och stormar. Naturens erotiska klimax, innan orgasmens ryckande sammandragande rörelser klingar ut till avslappning och mörkret sedan lägger sig ned med kylan.  Jag lämnar tre 25öringar som betalning över sidorna och lämnar Freden, anteckningarna, böckerna, minnena som rest. Jag har inget mer att skriva. Välsignade vinter med din isolering och ditt lugn, välkommen du att försegla.
Jag tar upp min blå penna och skriver. ”Fjortonde september 1940.” Och lämnar resten av bladet tomt.

Det räcker så.