Flickan som hette Lilla Via sprang nedför skoltrappan med sin mörkblå mapp i famnen. Mappen innehöll alla hennes hemligaste hemligheter, om pojken i parallellklassen, om morfar och allt det andra. Den var visserligen bara i A5-format, men varken hennes tunna kofta eller hennes smala underarmar förmådde dölja den, så hon vände bara bort blicken när hon mötte busarna vid porten, och rusade vidare över skolgården. Hon måste hitta ett säkert gömställe, men var?

Solen lyste över torget. Jag satt på trappan mittemot stadsteatern i väntan på skolavslutningen och läste ett prospekt av Föreningen För Ett Nytt Lönneby. Bilderna var fina, akvareller och kritteckningar av lokala konstnärer, men texten var fullständigt intetsägande. Teaterdirektören kom förbi och jag högg honom i rockskörtet. 

- Är det här någonting att ha? Vad har jag att vinna på att gå med?

Teaterdirektören rev av en bit av prospektets bakre pärm och ritade upp en anmälningstalong med sin blyertspenna.

- Skriv på här bara, så får du information!

- Men femhundra kronor? Det har jag inte riktigt råd med för närvarande. Du kan väl bara berätta lite om föreningens mål?

- De kommer att driva ut nykapitalisterna ur Lönneby och sätta fart på kulturlivet!

- Jaha, det låter ju bra, men hur ska jag veta om det är sant?

Teaterdirektören knycklade ihop prospektet och kastade bort det. Med böjd rygg gick han nedför trappan och suckade.

- Man älskar människor, och så förstår de inte ens kärlek!

Och så gör de inte exakt som du vill, muttrade jag för mig själv.

Första ringningen ljöd. Jag gick över det cirkulära lilla kullerstenstorget och in i teaterfoajén. Där mötte jag Moas mamma och moster, och mosterns barn. Moa var Vias bästa vän. Hennes mamma kände jag en smula sedan förut, eftersom hon var bibliotekarie i staden. Var Via med dem, kanske? Jag hade inte sett henne sedan hon rusade iväg med mappen. Bara jag visse att den var inskruvad i en lyktstolpe alldeles nära den trappa där jag nyss suttit. 

Salongen var glest besatt. Bara andra raden var helt fullsatt. Jag gissade att det var släktingarna till pojken i parallellklassen, han som varit nära att omkomma i skandalen. Jag tyckte mig skymta Vias ljusa hår i dörren som ledde till logerna, men jag var inte säker.

Föreställningen började med några reklaminslag för Regionteaterns barnföreställningar. De var klatschiga med mycket action och föredömligt korta. Tydligen hade proffsen bjudit på sina tjänster även i avgångselevernas egen föreställning. En och annan vuxen skådespelare dök upp som antagonist, eleverna spelade välregisserat och med utmärkt ljud. Moa spelade Via i campingscenen med morfar, när han nästan höll på att dö i sin sovsäck av utmattning efter den långa vandringen och Via blev handlingsförlamad, varken åt eller drack under ett helt dygn tills morfar äntligen vaknade ur sin koma. I nästa scen spelade Via och pojken från parallellklassen sig själva. Lyckan lyste ur deras unga blå ögon och ljudet av långtradarens skrikande bromsar skar genom märg och ben.