nog hade han mumlat något om melodifestivalen. jag hade trott att det var en av de vanliga blå drömmarna och inte lyssnat. att han var borta om kvällarna och repade var jag ju van vid. själv hade jag hjälpt ett av banden som skulle deltaga i den lokala uttagningen, Johan & The Janglers, att välja en fiol lackad i klarrött och öva in ett enkelt riff. 

så satt vi plötsligt där i biografsalongen, kultursekreteraren och jag. när jag blev akut törstig och tänkte gå och köpa mig en dricka hävdade kultursekreteraren att jag måste ta hennes barnbarn med mig. de var sju stycken och jag bad henne skriva en lista så att jag inte skulle tappa bort någon. hon vägrade och sa att jag borde öva upp mitt minne. då fick jag ett synbortfall och satt kvar. 

vi genomled åtta av de tio banden och synen kom långsamt tillbaka. Johan log glatt med sin blanka röda fiol och sjöng bättre än han spelade. de finska jojkarna lät heller inte illa. resten var smet. 

då steg han in, mannen i mitt liv, och öppnade pianolocket med ett diskret leende. sångerskan och gitarristen som kom efter liknade båda Arja Saijonmaa, fast på olika sätt. alla tre var klädda i rostfärgat. mannen måste ha strukit skjortan själv, tänkte jag. texten var gripande, framställningssättet lågmält men intensivt. gitarristen vände ryggen till när hon hade sitt solo. pianisten rörde inte en min. hans fingrar löpte över tangenterna, tonerna sköljde fram som vatten och det blev tyst i salongen.

vi smet från sista bandet för att hämta barnen hos grannarna. i bilen smekte jag mannens nyrakade haka. han mumlade att han var en mystiker, och jag nickade. på kvällen plockade jag ljusen ur ljuskronan för att spara dem till födelsedagar, medan jag funderade på om jag skulle servera smörgås eller godis.