det vackraste du sagt mig

på en svag telfeonlinje

närapå tusen mil bort från dig

är inte hur mycket du älskar mig

eller hur du längtar efter min hemkomst

inte ens i tystnaden där jag borde vara

Fångade jag fiskars tårar i min hand, såg morgonrodnad färga Stilla Havet i färger jag inte ens visste fanns. Dagarna då jag for genom byar, mötte människor och hur jag läkte min älskling. Loggade jag in på skype, men timmarna var för många emellan och jag undrade om du frös där jag satt då tropiknätterna prydde stjärnvalvet så överjordiskt vackert. Såg jag fjärilar veckla ut sina vingar, hur de på något sätt flämtade över sin nya frihet, vingligheten då de flög för första gången och kanhända landade en och annan på mina ben och jag var tvungen att sitta så stilla.

Har du alltid låta mig veckla ut mina vingar och älskat mig där jag suttit och väntat på att vakna till en ny tid. Försökte jag fånga krabbor och vet du min vackra älskade, att det går bara inte, skrattande ramlade jag i vattnet ibland och jag förundrades över mitt liv. Jag där jag var, och du, hemma. Kan livet bara vara så märkligt att jag flyger omkring och upptäcker en värld jag inte visste fanns.

Vet du så väl hur jag behöver tid för tystnad och tid att betrakta människan, våga tro på dem och för varje resa vågar jag tro mer, men bara där och då. För det är i kelpskogarna jag far över, reven jag dyker på, hur magiskt det är att sväva bland tusentals fiskar, färgerna och anemoner i kulörer som hämtade ur en sagobok jag kan andas igen. Och du låter mig göra det.

Ta in livet på mina villkor. Släpar jag med mitt alter ego överallt, källarflickan och jag utmanar hennes rädsla. Hon som inte behöver gömma sig i ett skrymsle i min själ och svälta längre, och vet du min fina, hon börjar försvinna ur mitt liv, som morgondis lättar hon och för varje klar stund mellan slöjorna ser jag det, återstoden av mitt liv. Och där står du, väntar på mig och jag tror du tycker om kvinnan du väntat i 23 på. Jag hoppas det i alla fall min vackra älskade.

Har varje resa fått mig att växa och jag försöker förstå hur vacker den här planeten är, som vi gästar ett ögonblick på och jag önskar jag visste varför jag bara älskar det, att vara på väg, någon annanstans, men jag tror du vet det och det är därför du alltid låter mig flyga i väg. Känner jag mig så älskad när jag hinner ta in det, ungefär som när man har fiskars tårar i sin hand och ser hur fort de förångas så fort man kommer ovan ytan. Man vet att det fanns där alldeles nyss och det räcker.

Som alltid när jag skriver till dig vet du redan vad jag menar, men du låter mig bara vara och jag tror inte vart än jag flyger över den här planeten att jag kommer hitta någon som älskar mig som du. Men jag önskar att du sett det, hur fiskar kan gråta och hur det kan förklara varför vi människor kan göra så ont. Skrev jag det i sanden på andra sidan jorden till dig; varje sandkorn är en galax och tar man upp en handskopa har man en hel stjärnhimmel i sin hand.

utan tystnaden innan du hörs

tappar jag andan i evigheten inför dina ord

när du viskar med all din kärlek

jag vill bli gammal med dig