gamlamormors lägenhet hade en underbar takhöjd. gardinerna var så vackra. ljuset strilade in, anden höjdes. visst kunde jag bo där, i det extra köket med de dimblå skåpen. mormor påpekade hur praktiskt det var med så rikliga förvaringsutrymmen. vardagsrummet växte ut efterhand. morfar lovade hämta möbler.

kvinnan som sov i tv-soffan skickade efter hyresvärden. han hette Erik och hade en snipig mun. tyvärr lyssnade han inte på vad jag sa. eller så blev han överröstad av den mörke sonen, som tvunget ville slita till sig det lilla järnföremålet. var det ett hänglås, eller en nedsmält nyckel? han höll hårt och skrek. jag höll ännu hårdare.

mormor och morfar följde mig till premiären på skolan. trots att jag varit sjukskriven sista månaden blev jag ändå presenterad som regissör och ombedd att ställa mig upp i salongen. jag vinkade. spexregissören skakade hand och jag erbjöd honom att byta böcker.  han sa att han redan hade läst mina.

spexregissören hade gjort en ram kring Shakespeares berättelse, med agitationståg, sång och subtil teknik, lite som i Les Miserables. tjejerna i ensemblen gick ut starkt och jag såg att undertexterna satt där de skulle. i andra akten havererade tekniken och föreställningen blev avbruten. jag hörde Shakespeare vända sig i sin grav.