jag hatar
när du täcker dina hypnotiserande
öron med polariserat glas
för att stänga ute min
lyster

när du älskar och kramar om
distansen
istället för
kontakten

jag vill
begrava mig själv
i de sinusformade sladdspåren
vars ben är bakbundna och
kräver all tillit
hånskratt och pilgrimsfärder ifrån
urbaniseringsgyttjan

hon skrattar ögonbedövande
med sin simmande frostiga
amöbaklänning
precis sådär lagom fascinerande
lagom falskt
lagom kubiskt

jag HATAR
lagom
någon har det kanske till och med inskriberat
på registreringsskylten till krokodilen

då mitt förstånd kokar i bitar
lägger jag all skuld på
den där jättepersikan
som förledde hela världen
och pudelns nymfiska kärnhus
var hela tiden du
evigheten i kolsyran