noveller
korta kärlekssagor med rivsår på ryggen
tunna pappersark med trassligt hår och längtan i rösten
och jag ser mig i spegeln på en offentlig toalett
försöker förstå att det är jag som är kvar när sista sidan lästs ut
tappats bredvid sängen och glömts bort

för det är maj igen när jag tappar bort mig i ännu en man med varma hårda fingertoppar
det har blivit vår och vintersorgen har droppat bort
och blåögt blinkar jag med mascaratunna vingslag
tappar greppet och förlorar mig igen

och så han som hör av sig då och då
för att försäkra sig om att jag väl inte kommer att komma på den och den festen
det vore märkligt
det förstår jag väl
om jag stod där
vi är ju vänner men inget mer
och hon kommer ju vara där
det förstår jag väl
att jag inte kan vara då
det blir ju så svårt då allting förklarar han
och jag spricker lite inuti och orkar inte svara
tackar nej
föreställer mig dig med krossat näsben

och avskyn smakar bittra höstäpplen
himlen är ovanför men kall
när han
med ett sms
spelar vår kärlekssaga i moll
jag som just glömt
jag som nyss glömde bort alla minnen av bittra nätters eftersmak
jag som hoppades
igen

och det är trehundrasextiofem dagar sen jag blev kysst på en balkong och tappade allt
trehundrasextiofem dagar sedan jag kom med sommaren över parketten och stod med röda läppar över tröskeln

ett år och jag förstår lika lite nu
vad är det i mig som får er att skriva noveller
göra mig till vykort och inte brev
post-it och inte dagbok
vad är det i mitt salivs enzym
i min doft
i min benmärgs styrka som leder mig till flyktig famn
igen

kallt i vårvinden

och det är sent och kargt när jag faller i en säng med katthår
blir besegrad
besudlad
av en man som ler
och när han tränger in
möter jag kattens blick från golvet där den sitter
iakttar
vet allt om mig

det blir måndag och aldrig så sällsynt ensamt
insikten
tomheten
av att veta att tre rader bakom mig i den finare salongen
sitter någon som varit min
under mörkrets inbrott
två nätter och morgonkyssar vid dörren
han stirrar djupt i min nacke under pjäsens tre timmar
men tar omvägar i pausen
möter inte min blick
han
som varit inne i mig
men vägrar se på mig i dagsljus

och jag går sönder på ännu ett hustak
med halvfull vinflaska i tygkasse
minnen av att en kväll till gjort bort mig
hon
som drack för mycket på after work
hon
som blinkade välte en nittonåring till
för att hon kan
för att han för just en sekund
fyrtiotre minuter och någon timmes vila
skulle vara bara hennes
för jag lever där
på gränsen
i missförståndet
i morgontimmarna
fast
jagandes

efter

drömmarna om ögonblicket innan allt går sönder