Jag försökte tänka bort jaget
något som inte är helt enkelt
när man har ett visst hopp
när man är på väg
bort,
med en trisslott i sin hand
och ställs inför detet
för där rymdes också det
fast det egentligen
inte fanns någon plats för det
vissa säger till och med att det inte finns
fast kanske ändå lite
ungefär som ett grått regn
som alltid ska störa och ta sig in
oavsett hur man viker upp sin krage
finns det där och sköljer bort ens energi
och där framför mig var det
inte ens bedjande
bara ett gungande huckle
en kropp på knä
det som vissa vill säga är falskt
och bara ett spelat jag
ligor fyllda av Mercor, Iphones
guldkedjor och falska lytta
nu satt det ändå gungande framför mig
och jag vet inte om det var vinden
en finmuskulär rörelse
svett, förakt, min dåliga humor
eller om det var av omsorg
som jag lät min lott falla
mot de silvriga kungaavbilderna
i den gulgråa pappmuggen
men hopplöst ljudlöst
föll den ner
medan jag hörde mig själv säga, buona fortuna
och ett mycket runt ansikte tittade fram
med ögon som fruktgranater
över en trubbig liten näsa
Grazie, sa det med en utgående stämpelklockas ton
och kort senare färgades regnet
detet lyste upp
som om jag var rolig på något sätt
annorlunda
nästan avvikande, fick jag för mig
och med ens blev hon den förläget fnittrande flickan
och jag visste inte riktigt hur jag skulle bete mig
eller vad jag skulle säga till detet
så jag sa, mi chiamo Robert
och ganska snart var vi inne i ett samtal
jag inte förstod så mycket av
men hennes fnissande var äkta
ögonen strålade
värmen och glädjen briserade
spred sig som en sjukdom till mig
och det bubblade i mitt bröst
när jag fann mig i min bil
och försökte tänka på
hur det, egentligen blev till ett jag
blev till Maria från Rumänien
av en gul trisslott
som likt en historiebok la sig tillrätta
och skänkte hopp om andra band
värmda var vi,
ett par silvergrå konungar och jag
av granatögonens briserande splitter
av Maria,
en fnissande flickas utsträckta hand