- Jag visste inte att en älv kan rinna så ljudlöst, sa han. Man ser ju att det forsar i vattnet här och var. Ändå är här tyst som i graven.

Min vän står lite hopkurad vid stranden, något blek.

- Kan du se över till andra sidan? frågar han. De säger att om man uppfattar stranden på andra sidan, då är man redo. Men jag ser den inte. Jag är bara förvirrad.

Min vän flackar med blicken. Tar några tvekande steg i en obestämd riktning.

- Vad skall vi göra? Väntar vi på en båt som skall ta oss över, eller??
- Jag vet inte, svarar jag. Jag har inte varit här förut vad jag kan komma ihåg. Jag är också förvånad över den här liksom öronbedövande tystnaden.

- Kanske kan vi se det hela som ett studiebesök, fortsätter jag. Hur kom vi egentligen hit? Jag minns inte så noga.

Min vän står blick stilla nu. Spanar på nytt ut över älven.
- Nej, jag ser inte andra stranden. Det är underligt också att vi alls kan se. Här är ju nästan nermörkt.

- Jo, svarar jag.

Så står vi tysta ett bra tag. Det tigande mörkret fortsätter brusa. Ingenting händer.
Jag vänder mig om och uppfattar någon liten diffus ljuskälla långt där bakom oss. Var det därifrån vi kom?

- Kom! säger jag. Vi vänder tillbaka. Vad gör vi här över huvud taget. Vi måtte vara för tidigt ute. Vi ser ju ändå inte över till den andra stranden. Här är kallt och ruggigt.

- Kom! Vi vänder tillbaka.