Armt på köldens krön än spirar
spåren kring förfrusna trän
varmhänt hon av våren virar
härskarväv och vandrar hän.

Hän dit dimbeströdda höljen
driver dränkta höjder fram
vartåt svartsynsfödda följen
aldrig stumma steg förnam.

Jag vill vara vårens vindlar -
strömma fram i snö som smalt
än från fröjders höjd mig svindlar
djupblå kronljus överallt.

Hördes här dess drottning rymma
bortåt bron mot vimmelån?
Skymtar du Fortuna skymma
himmelsvägar härifrån?

Se, jag måste henne finna
innan hinnan trår inatt
silkessömmad sömn att spinna
spår jag söker hinna fatt.

Höljet över ödemyllan
följer fram mitt svärmeri
in bland träd i trolsk förgyllan
till ett tidlöst klagoskri.

Ve mig, siluetter hastar
över jorden ännu bar
som de kala träden kastar
blanka gyllenblad till svar.

Somrar somnar, höstar lövar
steg vi tog i tidens famn
kvar i skira skogar strövar
spårlöst skönhet utan namn.

Jag vill vandra vill var snåren
visar mig en väg förbi
hennes trolldom genom åren
svept i svunnen svart magi.