Snubblar på orden som kommer hennes väg.
Ler vackert åt fel saker då och då,
men gråter när ingen ser på.
Och hon längtar,
som hon längtar,
hon längtar efter att känna kärleksglädje.

Hon har solen i ögonen och jorden under sina fötter,
men hjärtat ja se hjärtat det hänger inte alltid med.

Så långt borta i sina tankar, så långt borta i annat är hon
för upptagen att se att kärleksglädjen den väntar där på henne.

Ja han står där han står han står still.
Och hon ler ja hon ler så vackert men inte åt hans håll.
Hon vet inte om sitt eget värde så det spelar ingen roll.

Hon har solen i ögonen och jorden under sina fötter
men hjärtat ja hjärtat är någon annanstans.

Vägen har varit lång och prövande och väldigt väldigt svår,
men vad som än satts i hennes väg så fortsätter hon gå och hon går.
Trots att ensam är stark och hon är fri
så längtar hon till något eller någon som hon ändå alltid går förbi.

Nu har det gått en tid och hon är trött på att gå,
ställer sig stilla och försöker förstå.
Stannar upp ett slag, lever dag för dag.

Stunder av stillhet utan ängslan,
Sitter i kärlekens ljus ja det är en härlig känsla.
Och plötsligt förstår hon vad hon inte förstått förut,
att hon borde kollat in men istället letat ut.
Hon har knackat på fel dörrar och fel hus hela tiden,
ju mer hon förstår desto mer sprider sig friden.
Att den som gjorde låset gjorde också nyckeln,
det var hon,
ja det var hon,
det var hon hela tiden.