I går firades morsdag.
Gratulationssippor ännu pigga i vas.
På tidig promenad iakttar jag våren,
pånyttfödelses mirakel.
Av älvors berörelse
i skogsbryn och –landskap öppnas
vitsippors revolution.
Sida vid sida badar
konvaljknoppar ännu lindade i blad
i vårmorgons solsken.
Konvaljer doftar ej ännu
dessa härliga pingstbröllops blommor.
Ur dikets djup strävar kabblekor mot sol
blomstrande gula, lockande!
På ängen snuddar fjärilen vid
vårblommans knopp, öppna du ljuvlighet!
Häggen och rönnen
nära att spruta i blomning.
Naturen har förfallit för grönskans
alla möjliga toner.

Plötligt saknade jag blommor
i mitt eget hem.
Jag tittar in i handelsträdgård!

I en stor havsblå antikkruka
småler nu en grupp röda pelargonier
åt tillfälliga gäster och mig!
En större grupp violer
njuter i fulla drag av solsken på terrass.
Jag vattnar och ger dem vatten.
Blommor ler mig, en ensam åldring, ordlösa.
I det samma känner jag,
att jag ej mera är alldeles ensam, onödig.
Hur kunde jag tro så,
mina blommor behöver mig ännu!
Jag har här ett ärende!

© Heikki Hellman 2015-05-11