Ibland fann vi vägar genom varandra
de vägar man bara såg med fyra ögon och två hjärtan i ett
ibland föll vi var och en åt var sitt håll mot hopplösheten
då grät vi tårar från fyra ögon och sopade upp spillrorna av två hjärtan i ett
ibland var vi bara som alla andra
en röst i en telefon
så tomt men meningsfullt så tragiskt
ibland låtsades jag att du fanns på riktigt
då du satt där med tom blick och en längtan efter mer
ibland saknade du mig när jag ville för mycket och inte såg världen
ibland bad vi om en bättre tid då lärkorna byggt sina bon och grädden var serverad
men svaren låg inom oss
du log ibland utan anledning och jag satt med öppen mun och undrade varför
tillslut förstod vi att drömmen endast var en dröm
det var dags att vakna och bryta sig in i verkligheten
bli gråa och trötta
ibland saknar jag när vi fann vägar, när vi föll, när vi bad och hade hopp
nu är vi bara en röst i telefonen
så tomt så förutsägbart så tragiskt