de mest gripande av alla dramer

är de om livet i allt som lever

det bara är så med kärleken

den får sin näring i oundvikligheten

en mäktig kör som brusar tydligt

i varats ystra hav

det gör ont att lämna det

som inte sakta ner

i de galna andetag som

föder barn som i sin tur

motstridighetens hav

avslöjar kontinuiteten

att blunda in i natten

är att inte höra tillhörigheten

så beskriver fortlöpandet

sin korta bana

sorligt och stort

soligt och isande kallt

ett förstoringsglas

som saktar ner betraktandet

något som jag lämnat kvar

när överträdelsen blommat ut

glöm mig inte mina små

jag finns här fortfarande