I var natt
i den timmen
jag känner av
Faran

mörka demoner;
jag fångas och
fjättras och
får ingen nåd

för var natt
i den timmen jag
jagas av vargar, jag
faller och störtar
i avgrundens hål

i var natt i det mörker
som omges av ögon, i
drömmen som vävs
ligger maran och ler

men jag flyger och
flyr och dyker i
källan

där visdom och trolldom
och allt sådant bor och
jag störtar så vingklippt
mot känslor så
stora
och fallet är fritt men
färden är ljus

och jag möter min
fara så bar och så
sårbar och jag
hugger och faller
och jag

rider min fasa; jag
möter min varg och
i den mörkaste timmen
jag svävar och andas
och

timmen blir min