Jag vet inte hur jag ska skriva det här. Jag vet bara att du har sårat mig som ingen annan har sårat mig förut. 

Jag vet bara att jag har spenderat tre månader av min dyrbara tid på en smärta av att inte förstå. En smärta som du hade kunnat bespara mig genom att bara vara ärlig.

Jag vet att jag på riktigt trodde och tyckte att du var den mest ärliga, genuina och finaste människa som jag någonsin hade träffat. Och att du inte är det, längre. 

Och jag är faktiskt inte är intresserad av vad du har att säga, jag är mest bara besviken över att du inte var den jag hela tiden trodde.

När jag smsar dig ikväll är det därför inte med en förhoppning om ett svar, det är enbart med en önskan om att få framföra min besvikelse. 

För jag är besviken på dig. Jag är så jävla besviken. 

Jag är besviken på att du inte var modig nog att stå för sanningen. Att du inte orkade bemöda dig med att ge mig den. Jag som hade låtit dig läsa mina texter om dig. 

Jag är besviken på att du lät mig invaggas i någon sorts falsk förhoppning om att du kanske skulle komma tillbaka, eftersom du gav mig förklaringen att du bara behövde vara ensam ett tag. 

Vara ensam ett tag my ass. 

Du lät mig må dåligt, vara ledsen, drömma och hoppas för intet medan du gick iväg och var kär i någon annan. Medan du inte alls var ensam ett tag. Den enda som var ensam var jag, och medan jag skrev texter om hur fin jag tyckte att du var tyckte du att det var finare att vara med någon annan, och du hade inte ens mage att tala om det för mig. 

Du fick mig att tro att du önskade att du kunde vara med mig, du fick mig att komma för sent till jobbet för att jag hade sex med dig för vad som skulle visa sig bli den allra sista gången, och kanske var det din plan hela tiden. 

Förstår du inte vilken möda, energi och smärta du hade kunnat bespara mig om du bara hade varit ärlig? 

För det är som Lena Andersson skriver: "Och ingen smärta är som den att inte förstå." 

I tre månader förstod jag ingenting men igår förstod jag allt. Jag la ihop ett och ett, motiverad av din blockering på Facebook, och jag förstod plötsligt varför ditt röda hår var på hennes Instagram och varför du i själva verket hade lämnat mig. Inte alls för att du behövde vara ensam ett tag. 

Jag grät för dig, jag grät för mig. Jag grät för hur du hade behandlat mig. Jag grät för bilden av dig som raserades och för den inbillade ärligheten som plötsligt blev till smuts. Jag grät för din skull, för din ynkrygg till människas skull. 

Och du gick från att vara världens finaste människa till att inte längre vara värd min saknad. Till att inte längre vara värd min uppskattning eller min förälskelse. Du har ingenting annat än min besvikelse just nu. 

Och det enda jag önskar är att inte du av alla människor hade behövt visa mig det, det som så många andra redan har visat mig. Att männniskor bara kan göra en besviken. 

Jag monterar ned dig från piedestalen där jag hade placerat dig, jag slutar försvara dig från det allt och alla säger. För det är sant, det de säger. 

Ingen, faktiskt ingen, har orsakat mig sådan smärta som du, och jag förmodar att det var allt annat än vad du egentligen ville, men så blev det förstår du. För man kan inte skydda någon annan med att undanhålla sanningen, det går inte. Det är inte snällt. Och du var ju den snällaste människan jag visste. 

Men vet du, jag önskar dig allt gott ändå. Allt gott. Gott, som du alltid sa, men som du nu säger till henne istället. Till hon som säkerligen uppskattar dina göteborska ordvitsar mer än vad jag gjorde. Jag hoppas att du är nöjd, med det. 

Och jag säger farväl, som du sa att vi inte skulle behöva säga, eftersom du sa att du ville ses igen någon gång när du var färdig med att vara ensam. Men eftersom du uppenbarligen har stora problem med att vara ensam säger jag det ändå.

Farväl.

Farväl Max,

det var gott att känna dig. 

Du fick mig att börja skriva igen, du fick mig att uppleva hur det känns att vara nykär, du fick mig att upptäcka att det finns flera sorters killar för mig. Och vet du, den text som jag skrev om den kväll då du berättade för mig att du behövde vara ensam (alltså då du ljög för mig) har blivit läst mer än 240 gånger nu, och den blev den allra första av mina texter att bli särskilt utvald.

Så tack. Tack Max. Tack för att du låter 240 främlingar läsa om hur du ljög för mig. Jag skall vara dig evigt tacksam, för det och allt annat. 

Det är ändå lite som att jag för första gången på tre månader kan andas ordentligt igen. 

Och nu, nu vet jag. Att det finns verkligen, verkligen inga om i världen. 

Bara så att ni vet.