Överlevnadsinstinkt att berätta. Han i tv-rutan. Om änglarna inte såg honom. Om de inte fanns. Om han inte kunde beskriva futtiga händelser ur sitt liv. Men nu utan tro. De såg honom dröja under ett fönster på en central bro, och en farstu. Eller i dimman med smaragdögon, utan bön. I båten, på sluttningarna med skåpbilarna som kör hans ärende. Eller som den ende polisen på öns café.

Var han verkligen centimeter från att lyckas? Med en stege upp. Blå röken, eländig, de flygande lakanen på linan.

Varken Pon eller någon av de andra var närvarande. Om de bara visste. Utan kärlek är hon själsligt begraven. Om hon inte hade något minne. Och en kilometer läppstift, och blåljus på vår färd.

Komiker väste. Med samma gudabenådade röst och champion. Det var sju grader, det hade blivit mörkt. Här gick vi när hon var nyfödd. Nu är det en annan by. Men kyrkan, den är kvar. Och inger respekt.

Och jag kommer hem och lagar kaffet jag inte hann dricka på kursen. Även om mörkret smög in i hans kväll. Och jag var glad för det. Jätteglad att ingen var död, att inget hade hänt.

Katten Norna-Noomi reagerade på en smäll, en plastförpackning. Soppan luktade sötsur sås. På radion en konstnär. Och John Lennon.

En sådan hiss. Konstnärspappa gjorde byster av gips. Och började att gå omkring i lägenheten som var mycket stor och lyhörd, som få andra hem, så man kunde höra vad tidningen gjorde, utan att läsa den, man kunde se löpsedlarna. Glömmer vilken dörr som går till meditationer. Sedan ut på scenen när musiken är aggressiv. Men sedan det ensamma pianostycket. Tänker på den hissen och vart trapporna leder. Förmodligen tillbaka till meditationskurserna, tänker jag. Det är en fredag och vi lämnar rum för en improvisation, men inga ord.

Siri är ett offer för en skådespelare, men också en kvinna. Det regnade inte alls så mycket när jag gick ut, i gränderna, när jag steg på bussen. Ombord. Och han var verkligen i trappan. Min granne såg honom där. Hon berättade att någon stod utanför dörren. Med ett instrument.

Han skulle förstås jamma. Jag på trummor och han på elbas eller ett Wurlitzer elpiano. I en källare, uppe i ett vardagsrum med utsikt över havet nu. Och det senaste brevet gissade jag att handlade om det nya yrvädret som hade kommit till vår stad. Han går in i sitt hus i Bromölla, ett tegelhus, och jag sitter och väntar spänt i bussen.

När han kom ut luktade han som om han hade duschat på toaletten och inte rengjort sig allt. Eller så hade han bara släppt en dump.

Staden brann konstant. Omöjligt åtminstone för honom att sova. Folk som pratar om sig själva i tredje person, stod på hans skilda vägars gård. Och kanske även på din gata om du låter det ske. Det var deras bästa vän och fruktlöst och utan smaklökar. Och den nära var främmande kantringen, som i den gamles julvisa.

Och nu är jag i Narnia och det är svartvitt där. Var det hittepå? Han hade förstås velat se min tid i smutsen. Duschen. Älskade med henne en natt men det är nästan fullmåne, och man får bestyr och någons syster vid hamnen. Innan jag ser dig i månljuset. Som en hund ligger man uppe i sängen. Som en katt tittar man ut genom fönstret.

Det är porrens fel att vi blir behandlade så här illa och jag vill verkligen inte ha porr.

Ville du ha mitt cederträd, mitt hus ute på landet, pilsner? Det var dötrist i kyrkan och debatten. Jag vägrade att gå dit av ren instinkt, jag kände en sådan stark motvilja. Om detta dör får jag ingen vila på många år. De lever bakom lyckta dörrar. Och öppnar sig som jag. Fladdrar som fladdermöss.

Vi får inte dricka här inne och har varit fulla hela helgen. De bad oss, kämpa, inte vanmakt, och automatiskt tänka negativt.

Talar och sjunger och meckar mig en Irländsk Kaffe. Dansade med Dancing Queen! I videon, sitter det som är deras motståndare och djävul. Och jag läste och förstod Marinas ryska poesi, som jag läste om i tidningen när den var översatt till engelska, om man svängde på tidninge, fanns översättningen där.

Men parkbänkarna som fanns i hans tro, var borta. Hans tro helt försvunnen. Jag tar lådan ur klockaffären, med en klocka som inte tickar och kvinnan där hälsar vänligt vilket jag uppskattar.

Idag sitter jag på ett café. Och en gipsy girl jag finner söt, tigger bakom dörren och jag ger fast man inte ska. I hennes ögon, fanns ett band mellan oss. En framtid tillsammans? Men ingen ser fram tills nu det som är den uppenbara sanningen om oss två, och inga kontorsutrymmen ligger vägg i vägg, för de vill egentligen inte ha oss här.

Men, det finns bara ett rockband kvar och vårt hotellrum är nog det som är det minsta. Men det finns inget släktband mellan oss. För det var obegripliga formler på tavlan och vi kan inte språket. Slottet, har all världens bekvämligheter.

När han till sist kommer ut finner vi honom. Jätte, jättetrött. Han har skippat sin frukost för att kunna få sova ut lite längre. Men det är något som molar och värker inne i honom. Och det är denna känsla han inte kan skaka av sig. Här finns också en studio och sändarutrustningen, podden och producenten som har väntat.

Själv tror jag att vi har vissa saker att göra i livet. Jag tror att alla har en mening med sitt liv. Jag tror på allt sådant här som förenar oss.

I spegeln, pudrade jag mig. Plötsligt betraktas jag utifrån av en kvinna, det verkar farligt, efter ett tag tycks det hela vara normalt, att jag hade mig själv att skylla. Jag lever med strömmen och rycks med.

I mitt hus bor någon som skriker "tyst", fast det är tyst. Det är mycket värre än det ser ut.

Dricker sportdryck i köket. Är på väg till hockeyträningen. Och ser tecknen i skyn, studerar en teori, och delar den med vänner. Lokalen låg några vackra kilometer norrut, jag har kommit dit i en buss. Hon, tveksam, förvirrad blick med sitt försök att fångas i luften då något har hänt på hennes kurs denna gång. Den orörliga blicken kunde nästan stirra. Men inte stänga av! Jag kunde inte slappna av och tv:n visade det som nu var på riktigt i mitt liv.

I övrigt var allt still med sin dekoration, även om vi kunde röra oss smärtfritt över vår tröskel, att det på den här platsen utspelade sig fruktansvärda scener tidigare under dagen och det hade med chauffören i kraschen att göra.

Och rum som kombinerade två skolor. Varuhus och affärer med livsmedel. Hon hade ett gott öga till hur veckan skulle bli innan den började. För då visste hon. Och började gjorde den. Då dricker jag väl kaffe med en bild av vår president, då smakar det annorlunda och starkare, då somnar jag den natten, då känns det som om jag har förolämpat någon.

Och hennes krafter vaknade mer och mer mot natten. Jag förstod att hon var blid tjeck. Hon tittade ut när allt står öppet för det just vad det är, ett salt bredvid ett sår. Med allt som blir läst på Internet.

Allas ögon kan vara att jag är glömd i taxin. Mig själv. Jag har orsakat och ser något som är allena. Jag låter det medvetet hända, era blickar vandrar, onda och goda.