Ensamheten.
Jo visst är den tyst och stilla
"Ro för mina tankar" som min kurator skulle sagt.
Men här finns ingen ro alls. Tystnaden är är högljud av tankar och spöken.
Tystnaden talar högre än ditt skrik.
Det finns inget som heter ro i min kropp.
Det som finns är ett evigt tidsfördriv för att slippa mina egna tankar och känslor.
Fast ibland slår det mig.
Hur ska jag klara av att leva ett helt liv med mig själv när jag inte ens klarar en natt ensam i lägenheten. Hur ska jag kunna tysta mina känslor ett helt liv.

´

Fast hur gör man annars?