Ju längre tiden går och ju tystare tystnaden blir, desto avlägsnare blir allting som var. Och ju avlägsnare allting som var blir, desto enklare blir det att tvivla. Att tvivla på om det vi kände då ens var på riktigt, och på att du överhuvudtaget tyckte om att vara med mig. Och ju starkare tvivlen blir, desto svårare blir de att tysta.

Men.

Varje gång jag tvivlar, varje gång jag får en iskall känsla av att du kanske egentligen aldrig tyckte om mig, då behöver jag egentligen bara tänka på allt det här.

På att du en morgon när vi hade vaknat och jag frågade dig om du hade sovit gott svarade att nja, det hade du inte direkt gjort, för du hade vaknat flera gånger under natten och bara önskat att alarmet skulle ringa så att du skulle få hålla om mig igen.

På att du en kväll när du hade för avsikt att åka hem ändrade dig så fort du märkte att jag kanske ville att du skulle stanna, och att du därför frivilligt satte dig på en tunnelbana, tvärbana och buss bara för att åka hem och hämta de saker du behövde för att sedan direkt ta bussen, tvärbanan och tunnelbanan tillbaka hem till mig igen. I spöregn dessutom.

På att du var så mån om att få veta vad min mormor och morfar, mina vänner och min mamma tyckte om dig.

På det där smset som du skickade den dagen när jag hade mitt examensfirande, där du frågade mig om det vore god hyfs att ta med en examenspresent, och att du kom till firandet till synes tomhänt men väntade till dess att alla hade gått hem och tills dess att vi stod och kramades bland alla tomma flaskor och öppnade presenter, innan du gick och hämtade presenten, min favoritchoklad, som du hade haft med dig i jackfickan.

På att du kände dig närmast euforisk när du var med mig.

På att du en gång när du åkte tåg skrev att du log utan att någon såg och att du som svar på min fråga om huruvida det verkligen inte var någon som såg skrev att "Ler med magen så att ingen ser, men känner det gör de nog, för de vänder sig om och kikar, kikar och frågar sig, vem här är den lyckliga? De frågar sig, vem är han den där, han som dansar med konduktören?".

På att du tydligen tittade på mig precis hela tiden under den där festen som jag hade, så ofta att mina vänner uppenbart märkte det.

På din omåttliga snällhet och på hur du la manken till för att ordna saker precis så som du hade märkt att jag ville ha dem; hur du ansträngde dig för att lägga kuddarna i rätt ordning på sängen och hur du såg till att täcka det omaka påslakanet med det finare.

På att du redan dagen efter att du hade sovit här för första gången ville ta en promenad med mig mitt på ljusa dagen bara för att du inte kunde låta bli att vilja umgås igen.

På att du lämnade mig, inte för att du ville, utan för att det var vad du trodde att du behövde, bara för att det kändes för gott att vara med mig, och för att du tänkte för mycket på mig, och fastän dina tårar rann när du berättade det.

På att en del av dig, när du trots allt redan hade bestämt dig för att gå och inte komma tillbaka, bara ville ta mig i handen, följa mig till sängen, hålla om mig, somna och strunta i det där andra. I hon den där andra.

På att du sa att du skulle sakna mig.

Och på alla dina leenden mot mig.

På all den tid som du spenderade med mig och på alla sms som vi skickade.

Och för att inte tala om alla mysiga timmar i min säng och alla tillfällen då vi åt frukost i soffan, särskilt de gånger då vi inte kunde ta oss upp därifrån för att vi bara inte kunde sluta kramas.

På alla gånger när vi åkte tunnelbana tillsammans och särskilt den där allra första gången då du böjde dig fram för att ge mig en puss på munnen innan du gick av.

På allt, egentligen.

På att du så fort du kom hem från Göteborg ville ses och hålla om mig igen.

På allt, utom möjligen det som hände sedan, men vad spelar det för roll.

Egentligen.

Du tyckte om mig.

Och även om du kanske inte gör det längre, så gjorde du det då.

Otvivelaktigt.

Så du kan tysta dina tvivel nu, Erica.

Gör det bara.