Det finns inget mer att säga om att inte nå ändra fram, missa på sista hindret före mål, tappa styrfarten, välja fel väg och förloras i allt som presenteras som valbart och åtråvärt.

Kompassen försvinner in i girighetens och larmets träskmarker och framtiden förloras in i det korta perspektivet av, ur hand i mun.

Det synliga finns och övrigt verkar bara vara farthinder.

Den såriga ytan skrapas upp om och om igen tills ingen läkning längre är möjlig.

Mjuknar något av hårt underlag? Öppnar det dörrar att motas bort? Skapar slag kärlek? Ger kylan en värme?

Hur skulle det kunna ge insikter, kunskap och nya mål, då allt det ger är smärta.

Till sist finns inga vägar kvar, inga reklampelare som skjuter i höjden över dimman av uppgivenhet och orkeslöshet.

Hjärtats röst blir hörbar först då allt brus stillats men tyvärr sker det först när rörelsen saktat in. Då är det sannolikt för sent.


LR 2015-05-30