Jag hade sett henne passera två gånger. Det var på en hundutställning här på ön i slutet av maj. När hon gick förbi i regnet för tredje gången, kände jag igen henne på alllvar.
"Camilla!" ropade jag. "LA CAMILLA!"
Kvinnan vände sig om. Såg på mig. Tvekade en sekund.
"Ingmar!" ropade hon och sprang in i min famn.
Jag kände henne mot mig och märkte att det liksom putade ut i hennes mage. Jag kysste henne på kinden och frågade:
"Hur har du det? Hur mår du? Jag märker ju att det händer spännande saker inuti din kropp!"
Hon log.
"Det var längesen!" sa hon. "Hur mår du själv?"
"Bra", svarade jag. "Jag är här med dotter och barnbarn. Veronika skall uppträda i 'Barn med hund'.
"Så häftigt!" sa Camilla.

Nu såg vi på varann, på allvar, min gamla elev och jag.
"Berätta!" sa jag. "Hur är ditt liv? Har du familj? Det är väl tjugo år sedan vi sågs sist."
"Bra", sa hon. " Man, en tioåring och en adopterad sexåring - och som du märkte (skratt) så väntar jag igen. Inte helt planerat men underbart!"

Sa Camilla. Med ansiktet nära mitt.
Den elev på högstadiet, jag hade mycket med att göra på sin tid.
Där, då, började jag lite på skämt kalla henne "La Camilla", därför att hon var så översvallande. Men också så känslig, så sårbar.
Hon mådde inte så bra stundtals vid den tiden.

"Minns du sångsvanen?" frågade jag nu. "Den du satt och samtalade med en stund varje dag i flera veckor. Den mådde dåligt. Det gjorde du också. Men ni utbytte tysta kodmeddelanden. Och ni blev båda friska".
"Svanen kunde vi sedan släppa ut på fjorden och du försvann bort mot ditt liv bland klasskamrater och björkris på traktorn efter nian".

Camilla ler vackert.
"Sångsvanen! Självklart!"
"Alla skolor skulle ha en sångsvan på lager! Fattar du: högstadiet blev min räddning!"
"Hej då! Jag hoppas vi ses igen! Och hälsa Annika!" sa La Camilla och försvann i regnet bland alla hundar och mer eller mindre tokiga människor.

Ja. Jo.
Sångsvanar. Bland de vackraste, änglalika fåglarna på jorden.
Visst borde det finnas sådana på våra högstadier.
Om inte i fjäderhamn så åtminstone i människofamn.
Det skulle löna sig.

Tack, du kära Camilla, för mötet vi fick.
Det räddar min tro. Mitt liv.