Har fredagsfeeling fast det är onsdag. Får för mig att det regnar fast det inte gör det. Känner att det är dags att gå hem fast det är dags för lunch. 

Känner att det är dags att träffa dig nu. Känner att det är hög tid att vi känner på varandra att du trär av mig mina jeans att jag får se hur du bor att vi inviger din säng att vi kysser varandra precis som i min dröm att du andas i mitt öra att jag biter i din läpp att jag får dra fingrarna genom ditt hår att du får vandra längs min kropp. Att vi gör slag i saken, helt enkelt. 

Känner att jag behöver ett rebound, känner att jag behöver mer fysik och mindre astronomi. Känner att jag har tänkt färdigt, för mycket, för flera år sedan. Känner att otåligheten äter upp min inifrån, att jag behöver någonstans att göra av mina händer. Tänker på dig mer än skäligt bara för att du är så satans snygg, inte för det du jobbar med inte för den du är inte för att jag vill bli ihop med dig, för det vill jag nödvändigtvis inte. Vill bara hålla min hand på din hud äta din mun fläta dina fingrar. 

Behöver bara göra slag i saken, glömma honom, ersätta och sudda ut. Inte låta honom vara den som senast såg mig naken. Det har alltid varit enklare att vara arg än att vara ledsen och det är enklare nu för jag är äntligen arg men min kropp är fortfarande ledsen och jag måste glädja den. Du måste glädja den. Kyss mig bara. 

Jag behöver få känna mig vacker inför någon annan igen, vill ta på mig bh:n utan inlägg och servera morgonkaffe i min vita fåtölj. Känner att jag inte orkar äta middag äta glass prata om jobbet prata drömmar prata alls. Kan vi inte bara ses hemma hos dig spela tv-spel glömma tv-spelet ligga. Så som folk gör. 

Jag brukade inte vara som sådant folk, men eftersom min kräsenhet är större än min benägenhet att förälska mig numera, är det nog vad jag får nöja mig med att vara. 

För jag orkar inte känna så jävla mycket längre. Orkar inte vara så himla mycket jag.