Dom ruggade, vassa tankarna hade länge varit ut och in vända men nu tryckte spetsarna ut ur skalet. Mörkret, den svarta klumpen, forcerade oförsonligt sina murkna tänder genom det bräckliga höljet som briserade likt en födelse av en rutten fågel. Näbben var skarp och smutsig och svärtade den redan alltför gråa omgivningen genom att sprida sitt budskap med hastigheten av ett luftburet virus. Min behärskning betingade sitt pris och smaken av svavel spirade sig upp från mitt svalg till min gom. Ignorera det, budskapet är bara ett tomt livlöst klagande, ett sug efter en mirakulös insats som avses att negligeras. Ignorera det.

Snart sprack mörkret upp, dom spetsiga tankarna avtrubbades av ignoransen och hjärtligheten omfamnade oss återigen.