Hundflickan var en korsning mellan hund och flicka. Hennes gestalt växlade i takt med månens faser. Som hund var hon en collie, kanske en borderlinecollie. Som flicka hette hon Cecilia, hade långt svart hår och ritade vackra bilder.

En dag blev Hundflickan skadad. Höger tass gick av och jag funderade på om jag kunde sätta dit den igen. Jag hade ju bandage. För säkerhets skull ringde jag en sjuksköterska, som i sin tur kontaktade en läkare. Medan vi väntade på läkaren tog vi en promenad på stan. En charmör dök upp och drog Hundflickan i armen. Jag förklarade att hon var skadad och bad honom lämna henne i fred. Han försvann i en gränd mot nordost, surmulet muttrande om att här fanns väl ingenting att klaga på?

Hundflickan var med på midsommarfesten som pappa och jag arrangerade. Pappa hade bjudit in en massa Rotarygubbar som klagade på att man fick krypa genom en glugg till köket och oroade sig för att tvättmaskinerna skulle störa dem om natten. Därför beslöt vi förlägga festmiddagen till den närliggande herrgården. Hundflickan och jag gick dit till fots i sällskap med några kompisar. Pappa kom efter i bilen med dragspel, fiol och sovsäckar i mörkblå manchester. Rotarygubbarna frynte på näsan åt dammet. Pappa förklarade att mamma skulle komma senare och diska.

Hundflickan vecklade ut sin kropp till en bil som en Transformer. Hon använde huvudet och rumpan som förvaringsutrymmen. I korridoren mötte jag en dåre med krämigt huvud som krävde att få hjälpa till med disken och frågade efter vägen till köket. En barsk dam ur personalen förklarade att han skulle följa korridoren norrut, så långt han kunde komma.