Till er föräldrar:

Så här är det: Varje dag, måndag till fredag, kommer ditt barn till skolan. Vare sig det är med ett leende på läpparna, ett ledset ansikte eller en klump i magen så möter jag hen med värme och kärlek. Varje dag ser jag ditt barn göra vad hen kan för att utvecklas, lyckas och i vissa fall orka. Varje dag ser jag hen enskilt och i grupp, och varje dag reflekterar jag över hur det fungerar. Jag reflekterar över mitt och mina kollegors arbetssätt, vad kunde vi gjort annorlunda, hur kunde det ha blivit ännu bättre? Vilka konstellationer fungerar, vilka fungerar absolut inte? Vilka ger arbetsro och arbetsglädje, vilket ger bäst utveckling för varje enskild elev, på alla plan? Kan dessa sammanföras eller måste de hållas åtskilda för att eleven i fråga ska kunna nå kunskapskraven?

Varje dag ser jag några elever som har det lite svårare. Dels ser jag de med inlärningssvårigheter, de som fortfarande efter 6 år i skolan inte kan läsa med flyt, de som har svårt att resonera och reflektera, de som inte kan dra paralleller till elevnära situationer och de som aldrig kommer lära sig multiplikationstabellen, trots timtals övning, varje vecka. Dels ser jag dessa, men jag ser också de elever där inlärningen inte är något problem, där problemet sitter i det sociala, i gruppen, i hemmet, i skolan. Och jag slåss. Jag slåss för alla dessa barn som om de vore mina egna, för att de ska få samma möjligheter som alla andra. Det är jag som får ta fighten om den ogjorda läxan, för att ni inte orkade ta den hemma. Det är jag som får locka och pocka, skälla, motivera, tjata och gnata för att uppgifter ska bli gjorda. Det är jag som påminner om idrottskläder, fika, läxor, pennor, böcker, mat, tjockare jacka, ordentliga skor. Det är jag som stångar huvudet blodigt mot en dammvägg av cement för att dessa elever ska nå dit jag vet att de kan nå.

Ibland känns den där väggen totalt omöjlig att tränga igenom, att det aldrig kommer rinna något vatten där. Ibland känns det som att jag bara står där och fortsätter dunka huvudet på samma ställe, om och om igen. Ibland vill jag ge upp, men det gör jag inte. Då hittar jag nya vägar, söker över väggen efter små sprickor och hål, någonstans där det har flagnat lite, där det finns en möjlighet. Jag fortsätter stånga, dag ut och dag in. Och varje gång, varenda jäkla gång, efter tillräckligt med envishet och ansträngning, hittar jag den där sprickan.
Jag tränger igenom den, försöker med all min kraft (läs; kunskap, erfarenhet, intuition, magkänsla, allt detta tillsammans) ta mig igenom och göra den större. Låta vattnet sippra in, sakta men säkert, droppe för droppe. Ibland sluts den igen, kanterna fogas samman för en stund. Sedan öppnas sprickan återigen, oftast ännu större. Jag fortsätter att arbeta mig fram, jag vill, jag kan, jag ska(!) och till slut, efter dagar, veckor, månader eller år, då är jag där. Då kan vattnet rinna igenom sprickan av sig självt, medan jag och min elev (ditt barn!) arbetar tillsammans för att göra sprickan större, och större, och större.

Kanske försvinner inte väggen helt. Kanske finns det en del cement kvar runt kanterna som fortfarande gör det kämpigt ibland. Men då tar vi oss förbi det, vi tar en annan väg än den som stakats ut från början. Vi vänder på strömmen, drar den åt andra hållet, för att hitta en ny lösning. Och vi lyckas, nästan alltid lyckas vi.

Och ändå, trots allt detta, litar ni föräldrar inte på mig. Ni litar inte på att jag och mina kollegor tillsammans alltid försöker göra det som är det allra bästa för just era barn. Ni litar inte på att vi ser svårigheterna, att vi bemöter dem på rätt sätt, att vi anstränger oss nog, att vi är tillräckligt utbildade, att vi finns där, att vi hör av oss om det händer något. Ni litar inte till vår profession, och i slutändan litar ni inte på vårt omdöme att bestämma aktiviteter, dela in grupper eller sätta betyg.

Självklart känner jag inte ert barn lika bra som ni själva gör. Självklart berättar hen troligtvis mer för er hemma än vad hen säger till mig. Självklart är jag öppen för förslag på förändringar som kan leda till det bättre, för åsikter och synpunkter som kan utveckla verksamheten och göra det bättre för både ditt barn och de andra eleverna.

Jag är öppen, jag lyssnar, men det är inte alltid jag håller med. Du är nämligen inte med i skolan. Du är inte med i undervisningssituationen varje dag, du är inte med under rasterna. Du ser inte hur gruppkonstellationerna påverkar ditt barn på olika sätt, vilka som fungerar och vilka som inte fungerar. Vilka som ser ut att fungera utifrån, men som egentligen är totalt kaos (eller vice versa). Du ser inte alla de små saker, de små rörelserna som finns i varje grupp och hos varje elev. Du ser inte allt detta, så du vet faktiskt inte allt. Du kan inte veta om just din elev fungerar med den som hen säger att hen fungerar så bra med. För att fungera bra i klassrummet, det är inte riktigt samma sak i elevernas värld som i pedagogernas värld, jag lovar.

Så snälla, lita på mig, på oss. Lita på oss som stångar oss blodiga vareviga dag för att ditt barn ska nå den kunskapsnivå som vi vet att hen kan. Lita på oss att vi alltid, i alla situationer, försöker göra det allra bästa vi kan för alla elever. Lita på att vi gör rättvisa bedömningar, att vi vågar ändra oss om vi märker att något inte fungerar, men att "håll i och håll ut" faktiskt kan vara ett ganska hållbart koncept för många barn. Lita på att åren på universitetet har givit oss lite kött på benen. Lita på att vår samlade kunskap och erfarenhet kan hjälpa ditt barn att nå så långt det bara går.

Lite på oss, hjälp oss därhemma, säg till när du ser något som är direkt fel, och se till att vara där för ditt barn, precis som vi är. Då kommer det gå vägen, jag lovar.