”Kärlek är vana och längtan och har ingenting med verkligheten att göra” sa min stora kärlek.

Till det hade jag naturligtvis kunnat kontra att kärlek består av kemi, hormoner och behov men det hade fått kärleken att låta som en psykiatrisk diagnos så jag hade låtit bli.

I stället hade jag känt mig ihålig. Fram till det ögonblicket hade jag varit nerkärad upp över öronen och jag hade älskat och i förbifarten förundrats men struntat i det och bara sugit i mig av den nektar som livet bjöd på och vi hade varit vackra tillsammans, min stora kärlek och jag, och vi hade varit menade för varandra och hela världen hade skimrat i stjärnfylld rosenglans och det hade inte funnits någonting annat än det allt överskuggande underbara som hade fått oss att spegla våra själar i varandras tjärnar och låtit våra fingrar upptäcka det aldrig tidigare existerade och vi hade vyssjats till ro i varandras solnedgångar. Vi hade inte haft en enda tanke, ingen realitet, vi hade varit och levt och älskat.

Allt hade förvandlats till känsla och varje luftström hade varit som en smekning, varje droppe som en kyss, varje rörelse som en invit.

Min kärlek och jag hade drunknat i varandras ögon och vi hade dansat på rosa moln och vi hade vuxit oss starka av det bästa livselixiret.

Vi hade kletat oss fram som ett par förälskade tonåringar och hela universumet hade legat vidöppet och vibrerande framför oss och det hade inte funnits svårigheter som vi inte hade kunnat flyta över och någonting hade sprängt i oss i glödande rött och det hade varit det största på sitt sätt och det hade inte funnits frågor längre.

Men min stora kärlek kom med sin krassa kommentar och jag förändrades till den grad att jag tillät nya karaktärer att ta över. Allt det som hade legat vidöppet var nu osäkert och misstänksamheten kom störtande på sin svarta springare. Plötsligt insåg jag att min roll var substitutets. Svartsjukan gnagde i tillvarons utkant lik hungrande hyenor och jag spetsade öronen och hörde varje avvikande tonfall i min stora kärleks röst. Självföraktet som kom krypande i sin bruna vagn fick äcklet att skölja igenom mig och jag försökte desperat minnas det rosendoftande vackra.

”Kärlek är vana och längtan och har ingenting med verkligheten att göra” säger min stora kärlek och ser på mig med slocknande stjärnögon. Jag tänker att han kanske har vant sig och accepterat sin längtan och känner mig som en utsliten toffel, bra att ha, varm och hemtrevlig, ful och sliten men i mig fortsätter kemin att leka med hormonerna och skapa behov och han sträcker ut sin hand och vi faller i varandras famnar och vi drunknar men vi bryr oss inte för vi simmar i djup av tusentals nätter och vi älskar och smeker och kanske att vi i ett ögonblick av intensiv hetta kommer att vidröra något bortom det förklarliga.