Jag ville trilla och från spångens spikar vika
som sorlets sång förlåtligt bröt ur branten
dock våt och vådlig välvde älv ned kanten
och så, jag må, ja måste självet svika.

Så söktes ström att dikesfång berika
i porlets gång försåtlig tjöt diskanten
som nåd åskådlig skälvde skärsatlanten
men hjärnan spjärnar mig att spången spika.

Än vänder händer järn och huvet hamrar
där tänder bänder samman rader ranka
som änden lägger an längs spångens spann.

Än bråte blott min bro av börd belamrar
ned plankan vattenvidder vandrar blanka
än mördar mig med märlan människan.