De sämsta poeterna skriver och skriver, trots att de inte förstår varför de finns. Ibland skriver de när de är glada, men då känns det mest löjligt. Andra dagar skriver de av sorg och då tjuter även Gud över de patetiska stroferna.

Blyertspennan var ingen uppfinning eller förmodligen den bästa som funnits, eftersom poeterna tvingades tänka när de vässade den. Idag går poeterna runt och vet inte om de har rimmat om ätstörningar eller just skrivit på Facebook.

Det gör ont i hjärtat när poeter dansar. De bästa lyrikerna får mig att böla som en curlingnmamma som sett sitt barn klappa en nyckelpiga, samtidigt som jag minns att de värsta begravningar jag varit på var med de hemskaste poeterna.

Poesi är svårt. Det är som att betrakta en rakad fitta i solnedgång, man vet liksom ingenting om djupet och det gör fan ont i själen. Min första flickvän ville alltid göra det bakifrån, bara för att hon skulle prata med solen samtidigt.

_________