Likt ett flöte på vattnet som guppar upp och ner
i takt med att vågorna rytmen återger
flyter en människa fram på känslans djup
intet anande bråddjupets stup

Först när ett primitivt hungerbegär
visar sig ur mörkret och betet förtär
dras flötet in under alldaglighet
plötsligt och ganska diskret

Där ner i djupet är allt mörkt och tyst
känslorna yppar inte ett knyst
dock är de är många, men blott en som drar
i en riktning som är ohejdbar

Snart spänns dock reven emellan upp och ner
gudarna i himlen de nickar och ler
strax här i Valhall så skall vi få mat
på våra himmelska fat

Så utkämpas kampen emellan ont och gott
känslorna drar neråt men gudarna uppåt
människan vet varken ut eller in
tänker blott på sitt eget skinn

Plötsligt så brister till slut någonting
låtom oss kalla det utveckling
oavsett var reven så går av
ställs inte längre några krav

Antingen gör vi en erfarenhet
och fortsätter flyta såvitt vi vet
eller så dras vi allt djupare ner
tills vi slutligen inser

Att allt som ej ock säges i ordlöshet
är ej värt att yttras utav en poet
när hjärtat och hjärnan är i symbios
i livskraftig metamorfos